På väg genom luften spärrar jag skräckslaget upp ögonen. Jag ser navigationsplatsen passera under mig innan jag kraschar in i huvudskottet på styrbord sida. Det känns som slow motion, men sker blixtsnabbt. Sekunden tidigare hade jag legat och sovit på durken, fullt påklädd för att snabbt kunna ta mig ut om Irina skulle behöva assistans. Nu vaknar jag i luften på väg genom salongen mot båtens läsida. Det här är avsevärt mer än vanligt under rådande omständigheter och jag inser att vi råkat ut för en rejäl knock down, nedslagna av en monstervåg.

Utanför går sjön hård, våghöjden ligger på mer än en båtlängd, det vill säga 12 till 15 meter. Irina har fått ordning på det mesta, men fallet till trinquetten, stagseglet innanför förstaget, har släppt från vinschen och höljet har gått av. Jag hinner få fast det på vinschen innan allt utvecklas till en katastrof och spänner upp det. Väl åter i sittbrunnen slår nästa monstervåg till. En vertikal vägg, avsevärt högre än normalt, slår in från en oväntad riktning. Båten slås ögonblickligen ner och vågen bryter över oss. Min omedelbara tanke är att nu spolas vi av båten, att nu är det helt kört, men finner mig hängandes i säkerhetslinan med en uppblåst flytväst och halva kroppen nere i vattnet mellan bommen och skrovet. Mast och segel är också nere i vattnet och oroligt ser jag mig omkring efter Irina. Åsynen av ett par stövlar i ena ögonvrån har sällan gett mig ett lugn som den här gången. Irina är kvar på båten, om än hängande i säkerhetslinan hon med. Vilken lättnad.

Bermuda till Plymouth

Vi är på väg hem till Europa från Bermuda med Talanta. Det är Irina Gracheva, en av rysslands bästa kvinnliga seglare, och jag själv. Vi träffades i februari tidigare i år när hon seglade Caribbean 600 med oss på Talanta. Nu hade vi har bestämt oss för att vara första enskrovsbåt att sätta världsrekordet mellan Bermuda och Plymouth, en sträcka på 2870 distans. De officiella världsrekorden inom segling övervakas av World Sailing Speed Records Council, WSSRC. Ken Milnes, WSSRC:s kommissionär på Bermuda, hade vinkat av oss från St Davids lighthouse och officiellt startat tidtagningen. Vi lämnade i lätta vindar strax efter midnatt. En härlig bris över smult vatten tog oss norrut under en intensiv stjärnhimmel. Lite förundrade över de ljuva förhållandena satt vi båda kvar uppe och njöt av livet. Shorts och t-shirt mitt i natten och tankarna vandrade vidare om vad som väntade oss längre fram. 2870 distans double-handed över ett ändlöst hav. Bara Irina och jag själv.

Den närmaste vägen till Plymouth, längs den så kallade storcirkeln, skulle ta oss nära New Foundland. Kallt och rått, tänker jag. Labradorströmmen för med sig iskallt vatten och ibland även is ner från ishavet i norr. Med de varma, fuktiga vindarna söderifrån bildas dimma utan dess like. Vi hade väntat in bra vädersystem som skulle ta oss så snabbt som möjligt till Plymouth. När vi gav oss iväg såg prognosen ut att ge oss undanvind i stort sett hela vägen och vi skulle dessutom kunna hålla oss längs storcirkeln. De svaga vindarna i början var vi tvungna att segla igenom för att ta oss norrut mot mer vindstarka system. Väderroutingen indikerade att det totalt skulle ta drygt elva dygn.

Rippade segel

Redan andra dagen seglade vi in i vädersystem med starkare vindar. Det var fortfarande klart väder, sol och det bjöds på härlig segling. Vinden låg runt 15 till 20 knop. Temperaturen började avta, både i luften och i vattnet. Den dagliga duschen med hink i aktern behövdes inte längre för svalkans skull men var skön ändå. Det var dock tillräckligt varmt i vattnet för att otaliga squalls och åskoväder skulle kunna bildas. De tunga regnmolnen rullade in över oss ett par gånger per natt, ibland med åska och blixtar. De syntes tydligt på radarn. Vinden ökade och vred, ibland upp mot 30 knop med ett vrid ända upp till 90 grader. Med en snabb, planande båt som Talanta är det enkelt att hantera. Man faller av en aning och följer med, dock lite extra fokuserad.

Men här uppstår lätt problem av ett lite mer oväntat slag. I de varma vattnen är förekomsten av kelp, tång och sjögräs stor. När båtfarten går upp mot 20 knop och stora sjok av kelp lägger sig runt rodret så slutar det oftast i en wipeout. Rorkulten känns helt plötsligt som en ryggradslös politiker och en kaskad med vatten bakom båten indikerar vad som kommer att hända. Med starkt reducerad styrförmåga kommer förr eller senare en broach om man inte hinner få bort kelpen innan dess. Ett par dygn efter starten råkar vi ut för detta tre nätter i rad. Stora system med åska drar in över oss och vi ligger långa stunder i hög fart och seglar utmed kanten på åskovädret. Men så seglar vi in i ett stort sjok med kelp och en broach är oundviklig i 30 knops vind. Kelpen på rodret gör att vi inte får tillbaka båten på kurs tillräckligt fort och efter 30 sekunders fladder rippas kiten. Tre kiter på tre nätter gick i bitar.

Mörka, stormiga nätter

Flera dagar innan starten ser vi i vädermodellerna ett antal olika vädersystem som vi ska segla igenom. Även den stora stormen som nästan nådde upp i orkanstyrka hade vi sett en hel vecka i förväg, medan vi fortfarande var ute på the Great Sound och tittade på America’s Cup. Men nu, med avsaknaden av alla spinnakrar (och asymmetriska diton) kan vi inte segla på 100% av polarerna. Vi seglar snarare runt 60-70% och kommer efter. Vi missar ett viktigt system som vi kommer in i bakkanten på och kort därefter rullar det enorma lågtryckssystemet in över oss som vi sett på prognoserna.

Vinden ökar, och med den sjön. Vi har ganska snart en medelvind på över 45 knop. Sjön blir grövre och vi sätter fartrekord efter fartrekord. Irina och jag tävlar förstås inofficiellt om vem som har högst topphastighet som rorsman. Irina leder länge, men ett dygn in i stormen duggar rekorden tätt; 23,8, 24,7, 26,7, 28,5 och 29,7. Och till slut sätter jag det sista rekordet på 31,7 knop.

Den grova sjön och de höga hastigheterna är enormt utmattande. Redan under stormens första dygn bryter en del vågor över båten. Vid ett tillfälle spolas jag brutalt iväg och landar vid storskotsskenan längst bak i sittbrunnen. Vid ett annat tillfälle bryter en våg in och fyller sittbrunnen till bredden. Hundratals liter vatten strömmar okontrollerat ner i båten. Under tre dygn har vi en medelvind på 45 knop med pikar på runt 60 knop. Våghöjden ligger runt 12 till 15 meter och när man skjuts ut över kanten på en våg öppnar sig en avgrund och man är i total koncentration. Nattetid är det direkt obehagligt när man inte ser vågorna utan bara kör på känn i väldigt höga hastigheter och med enorma mängder vatten forsande över däck och rorsman. Jag är fortfarande lika fascinerad över att sjöställen klarar hålla oss torra och varma trots att vi i det närmaste suttit tre dygn i vatten.

Monstervågor

I det inledande stycket blir vi brutalt nerslagna vid två tillfällen med mast och segel i vattnet. När jag söker på Internet om andras upplevelser inser jag att de monstervågor vi mött är på den högre skalan.

Det ger respekt för naturens krafter och vidden av det äventyr vi givit oss in på. Dessutom ovärderliga erfarenheter. Det är bara genom att själv uppleva havets vrede som väderprognoserna kan sättas i sitt rätta perspektiv.

Så här beskriver Sir Robin Knox-Johnston ett möte med en monstervåg i den södra oceanen 1968:

“The swell was huge, 40-50ft, but that on its own is not a problem. However, as I looked astern I could see a monster [wave] coming towards me, a combination of the swell and sea, at least 80ft high, breaking at the top and stretching from horizon to horizon.”

“It surged towards us and I knew I had no time to get below but I could not stay on deck or I would be washed away. I climbed the rigging and hung tight as the wave arrived and completely covered the boat.”

“For what seemed an eternity there was me and two masts sticking up above the ocean, and then Suhaili bounced back to the surface. The 600ft of warps streamed astern had prevented her from surging forward and broaching.”

Lugnet efter stormen

Till slut börjar stormen bedarra. Efter tre dygn börjar vi se vindstyrkor under 30 knop för första gången på länge. Det känns skönt, nu med strax under 1300 sjömil kvar till Lands End, Englands västligaste udde. Vi har fortsatt bra tryck och gör god fart men vi jagas av ett högtryck som kommer upp söderifrån. Det är dags att ta tag i oredan efter stormen. Talanta har klarat sig bra, inga skador förutom att focken till slut gick i bitar. Rigg, skrov och beslag är alla intakta sånär som på höljet till trinquett-fallet. Men inne i båten är det oreda. Två reservdunkar diesel hade slitit sig, flugit tvärs genom båten och krossats. Även min dator (nummer två) hade flugit ur sitt skyddade läge i en ficka ordentligt fastsatt vid ett skott. Den låg och simmade runt i sörjan med diesel och havsvatten. Den blev aldrig mer vad den varit.

Högtrycket kommer till slut ifatt oss. Det ger oss en skön bris i solsken och möjlighet att torka upp allt blött. Den lätta brisen gör dock att vi kommer efter mer. Den femtonde juni klockan 09:29 seglar vi över mållinjen i 13 knop efter 13 dagar, 5 timmar, 19 minuter och 38 sekunder och en medelfart på 9,04 knop fågelvägen. Med det blev vi inskrivna på WSSRC:s webbsida som innehavarna av världsrekordet Bermuda till Plymouth för enskrovsbåtar.

Text Mikael Ryking

Foto Ryking Ocean Racing