Grabbarna på Chamsin har nu kommit med sin berättelse om den andra delen av atlantseglingen. Det är som vanligt massor av äventyrliga inslag som målande berättas. Den här gången är det Oskar Langenius som håller i pennan och delar med sig av sitt livs äventyr!

Efter en första vecka på atlanten med relativt lugnt väder var det nu dags att ta i tur med de saker som inte riktigt fungerat, meningen var att denna andra vecka skulle vigas helt och fullt till meck. Det fanns lite att fixa, autopiloten och gasreglaget var de två stora punkterna att ta tag i. Det blev dock inte så mycket meckat denna andra vecka då vinden nu började ta i på allvar och vi över satellittelefonen blev varnade för ett vädersystem på väg söder ut vilket enligt prognosen kunde innehålla ganska mycket vind. Med detta i åtanke styrde vi nu något mer sydligt än vår tänkta kurs samtidigt som vinden hade börjat öka. Till en början var det lite stökigt med vågor som sköljde över båten då vi surfade och några broachar åt lovart då storen bakfyllde och pressade båten åt lovart i ”preventer linan”, (den lina vi fäst längst ut i bommen för att förhindra en okontrollerad släng gipp).

Sätt på Wagner på högsta volym

Det är vår nionde dag på atlanten och vi har passerat Cap Verde, vädret har som sagt blivit lite tuffare men vi seglar fort och humöret är på topp. När vi under dagen surfade fram hade vi börjat sikta höga mörka moln med regn som stod som vita pelare ned mot havet. Det var första gången under vår resa som vi sätt en ”squall”. Detta var något vi hört skräckhistorier om under hela vår tid på Las Palmas, äldre seglare hade berättat hur vattnet liksom sögs upp längs akterspegeln som om havet höll på att äta upp båten. Samt hur det bara var reva seglen fort som f#n och be om man såg en sådan. Det bästa rådet vi fick gällande hur dessa stormbyar skulle hanteras fick vi dock från en blogg, som jag ej minns namnet på. De rekommenderade att slå på Wagners ”Ride of the Valkyries” på högsta volym ta reven och åka med.

Så det var vad vi gjorde, reven togs snabbt GoPro kameran var uppe och Wagner var på. Det var omisskännligt när squallen närmade sig, det var som att tusentals små vågor rusade över de stora vågorna som inte direkt stod stilla de häller. Det var som att havet kokade, och vinden slog oss med ett ryck, Filip Brännström styrde och gjorde det med den äran vi surfade i hög fart genom vågorna!  Filip Åberg som höll i kameran kopplade i sig och tog sig upp på lovartssidan för att få det hela på film. Då när Filip filmar rusade vi nedför en våg som sköljde över däck, jag och Brännström ropade åt Åberg som kröp i hopp inför det annalkande vattnet. Vattnet som slog över båten tryckte Åberg akterut och vi hörde en hög smäll när hans flyt väst exploderade! Detta var vår första squall och efteråt hade vi alla ett leende på läpparna detta tyckte vi nog alla var ganska häftigt!

Försök aldrig väcka någon med en båtsak

Vädret fortsatte dock att vara ganska tufft i ytterligare några dagar, de första var det mest kul att det gick fort och att seglingen blev mer utmanande. Men efter ett par dagar började vädret ta ut sin rätt. Det var tungt att styra och det krävdes fullt fokus från rorsman. Alla var trötta och vi började sakna det lite lugnare vädret. Ett exempel på detta var en natt då vi alla vaknade att Filip Brännström skrek till uppe i sittbrunnen jag for upp och såg honom sitta där med blod i hela ansiktet. Det som hänt var att han försökt väcka Filip Åberg (som sov i salongen) med hjälp utav båtshaken och då fått en rejäl surf med en slänggipp som resultat. ”Preventer-linan” hade gått av och Filip fått storskotet rätt i ansiktet. Efter det bytte jag och Filip Åberg med Brännström, vi hade en lång natt framför oss.

Nu seglar vi om ARC-båtar

Vi surfade fram i elva knops fart och vi bytte så att vi styrde var annan timma, då vi efter ett tag skymtade ett ljus i horisonten trodde vi att det var en stjärna men vi tyckte båda att den såg lite väl gul ut. Våra tvivel visade sig snart befogade, ljuset närmade sig snabbt och vi insåg att det måste vara en båt. Jag som satt vid rodret girade styrbord så mycket jag kunde utan att få en gipp. Vi skall tillägga att en gipp var ett ganska stort projekt för oss med linor som skulle dras om, skydd och en del packning skulle byta sida för att inte sköljas bort med mera.

Där seglade vi i alla fall nästan negativt och försökte hålla undan så mycket vi vågade. Sedan gick allt fort, vi började se en kontur i mörkret alldeles för nära oss och jag bad Åberg hämta sökljuset, även Brännström hade vaknat av vår upphetsade diskussion och kom upp. Vi blev dock förekomna, vi blev bländade av ett mycket starkt ljus på nära håll. Åberg svarade med att lysa först upp i vårt eget segel och sedan mot den andra båten. Det var en båt obetydligt större än vår egen, men vi seglade mycket fortare och snart såg vi den inte längre. Vi hade passerat på mindre än tvåhundra meters avstånd och vi såg på varandra och sa att det väl varit lite pinsamt att segla på en annan segelbåt mitt ute på atlanten. Vi surfade åter igen fram genom natten i över tio knop. Dagen efter fick vi veta att vi seglat om ytterligare en en ARC båt, deras försprång på åtta dagar hade tagit nio dagar att segla in.

Efter ytterligare ett par dagar och ett par ARC båtar började vädret lugna ner sig och vi tackade alla våra gudar för det, personligen längtade jag starkt efter en god natts sömn, lagad mat och slappa nattskift. När vinden dog och vi började komma ner i normala hastigheter runt sju knop började fisken nappa igen. Så till kvällen kunde jag servera Mahi-kurry-risotto till en utsvulten besättning som levt på protein-shakes i ett par dagar.

Större fisk än vi kunde hantera

Gällande fisk fick vi dock snart mer kontakt än vi kunde önska. Det var soligt och fint då vi oväntat såg en stor svart skugga närmade sig akterifrån, den var precis under ytan och närmade sig fort. Först efter någon minuts skräckblandad förtjusning förstod vi vad det var, då var den även långsides båten och inte mer än några meter från skrovet. En jäkla val (efter att kommit fram till fastlandet fick vi det förklarat för oss att det var en ”fake killer whale”, men ute på atlanten trodde vi det var en val för det var ingen delfin) simmade med vår båt då vi surfade fram. Den var inte lika lång som båten men enligt mig lite mer än hälften så lång som vår båt således cirka sex meter. Mathias och Filip Åberg stod i fören med kamerorna i högsta hugg då valen fick för sig att stila lite för oss och drog ett hopp rätt upp i luften inte mer än fem meter för om oss.

Killarna i fören skrek av upphetsning, jag och Filip Brännström som var kvar i sittbrunnen utbytte ett ögonkast med den ungefärliga innebörden att det här kan gå riktigt åt skogen. I mitt huvud såg jag hur vi seglade rätt in i en val i nio knops fart. Jag drog mig till minnes historier jag hört om gamla Whitbread-båtar som seglat på valar och slagit av sina kölar med tråkiga konsekvenser. Filip och jag kom snabbt fram till att vi måste minska farten så att valen skulle tycka vi var tråkiga och lämna oss ifred. Focken rullades snabbt in och vi lovade upp för att ligga så stilla som möjligt, detta fick önskad effekt och snart var valen borta. Vi hade klarat oss ur situationen med kölen i behåll!

// Oskar Langenius, Chamsin Sailing