SNART SEGLAR JOCKE HEM NYRENOVERADE KOSTERN KÅRE FRÅN ESTLAND

Kostern Kåre från år 1900 har renoverats i Estland under två år. Ännu återstår en del men ägaren Joachim Torsson förbereder Kåres hemsegling från Hapsal i Estland till Norrtälje och sedan vidare till Hundraåringarnas Regatta i Mariefred den 25 – 28 juli. En nyhet inför hemseglingen är en elmotor. Bilden är från tiden före renoveringen.


Kåres historia finns skildrad med stor detaljrikedom på båtens mycket läsvärda hemsida. Här en kortversion om Kåre, som mäter LÖA 7,85 m, bredd: 3,00 m med en segelyta på 38 kvm.

Kåre började sitt långa liv som yrkesbåt för länge sedan. Från 1910-talet användes hon för nöjes- och kappsegling för SS Fram i Göteborg, och båttypen kom då att kallas Koster.

Genom alla år har hon upplevt ömsom kärleksfull skötsel och sorgligt förfall.

Kåre byggdes av Adolf Johansson i Djupvik, Tjörn år 1900. Kåre byggdes antagligen som bruksbåt ämnad för sillfiske. Men Kåre har troligtvis aldrig varit i fisket, beroende på att sillperioden tog slut. Båten användes istället för andra frakter, främst potatis från Tjörn och Orust till Göteborg och Uddevalla. Hon kom då att kallas pärebåt och detta är nog anledningen till att skrovet klarat sig så pass bra jämfört med rena fiskare.

När motoriseringen av yrkesbåtar tog fart i början av 1900-talet kom denna typ av båtar att säljas eftersom de var för klena i akterskeppet för att kunna bära dåtidens tunga motorer.

Segelsällskapet Fram bildades 1896 och blev arbetarnas förening (till skillnad från Göteborg Kungliga Segelsällskap GKSS som var mer av överklassens förening). Medlemmarna på SS Fram kom att köpa upp bruksbåtar och bygga om dem till nöjesseglare.

Kåre var försedd med plikt (mindre däck vid stävarna) och lastrum samt styrlucka. Båda kunde tätas med luckor. Ballasten bestod enligt tidens sed av kullersten. För att hindra dessa att rulla hur som helst var de placerade i en stor kista eller låda i lastrummet. Redan första året i Fram fick Kåre ny rigg och nya segel samt var med på kappseglingarna. Vintern 1915-16 däckades hon om. År 1918 var man klar med moderniseringen av skrovet, ty då kom järnkölen, gjuten på Götaverken. Besättningen räknade med att denna ökade seglingsförmågan med 25 procent. Erfarenheten var att Kåre seglade bäst när man kunde föra toppseglet och ett rev i storen. Hon hade heller inte peke utan var för sin tid mycket modernt riggad.

I början av 1920-talet var det frisk vind på nattkappseglingarna. Starten var vid Klippan (Göteborg), och då visade det sig vara lyckligt med denna segelföring. Ut genom Billinghålet, där sjön var mest besvärande, fördes toppen, för att sedan strykas vid behov.

Dessa nattkappseglingar samlade ett publikintresse som ingen annan kappsegling. Det var alldeles svart med folk som med intresse följde seglingen från bryggorna och Sjöbergen. Kåres sista tävling var jubileumsseglingen 1936 med anledning av SS Frams 40-årsfirande. Kåre härjade kraftigt i prislistorna och man vann ofta. På fotografiet syns en imponerande prissamling Kåre seglat hem.

Underhållet under vinterhalvåret måste ha tagit en hel del tid, särskilt med tanke på den tidens långa arbetstider och korta semestrar. Seglingen var främst en manssak och fruarna var sällan med. De fick ”gilla läget” som ”seglaränkor”.

När de väl var med sa man ”Ungar och Kärringar i ruffen vid förtöjning!” Förtöjningen skedde alltid i det tysta och utan åror. Man satte en ära i att alla visste vad de skulle göra utan snack. Det fanns åror att användas i nödfall, men under 50 år användes de endast en pinsam gång: Under en resa till Halden, Norge på 1910-talet, hade man så mycket medström att Kåre inte lydde roder utan fick styras med årorna.

Kåre var enkelt inredd men var alltid mycket bra underhållen. Utvändigt var hon fernissad med undantag av rufftaket och luckan som var vita. Det fanns två långa och breda britsar i ruffen längs med båda sidorna. Förutom en låda med två backar öl för om masten, en byrå mellan britsarna och en proviant- och matlagningslåda med fotogenkök under bänken i sittbrunnen, fanns inga skåp och lådor.

Den tidiga riggen hade lång bom och ganska högt pikat gaffelsegel, toppsegel, stor fock men inget peke. Senare riggades Kåre ned, toppseglet försvann, bommen blev kortare och gaffeln nästan lodrätt pikad. Gaffeln var ledad och satt på en skena i masten.

När Ivan Lamberg sålde båten 1957 annonserades den ut som ”Äldre välvårdad koster på 38 kvm” för 4000:- i Göteborgsposten 28/3-195. Bengt Nordwall tittade på henne samma dag och köpte Kåre den 1:a april. Bengt var sjökapten med mångårig tjänst i Johnsonföretagen. Han seglade i utebåtarna mellan 1940 och 1956 och tjänstgjorde därefter inom Göteborgs Bogserbåtar fram till sin död 1970.

Familjen seglade henne Bohuslän upp och ner flera somrar och som längst en bit in i Oslofjorden, den underbara sommaren 1959. När de inte långseglade brukade de hålla sig runt öarna i Göteborgs södra och norra skärgård. Under denna tid målades Kåre svart för att minska på det stora arbetet att renskrapa och fernissa friborden varje vår.

Kåre såldes till ostkusten 1964 eller 1965. Erik Holst, Stockholm, köpte båten på 1980-talet av en båtbyggare från Varberg. Kåre var till en början extremt lovgirig och mycket tröttande att segla, så Erik lät tillverka ett bogspröt så man fick mer segelyta längre föröver, och då seglade Kåre spikrakt. Kåre gick bäst i grov havssjö.

Jan och Inger Dahlqvist köpte Kåre för 5000 kr 1999. Jan tätade henne i tre dagar innan hon kördes hem, läckande som ett såll. Kåre ställdes upp i täckt bygge i Säbyviken och inget gjordes åt henne förutom täckställningen. Efter en tid insåg de att man inte hade tid och råd utan sålde henne.

Sven Siggstedt, då aktiv medlem i Föreningen Allmogebåtar, FAB Norrtälje, blev ägare till Kåre 2003. Under vintern 2003-04 byttes två tredjedelar av förstäven, skrovet skrapades och rengjordes, omfattande oljning, drevning/tätning, skrapning/slipning/målning utfördes liksom tillverkning av durkar. Under 2004 skaffade Sven en Colin Archer skuta och överlät Kåre åt Joachim Torsson, som tog över Kåre under senhösten 2004. Vintern ägnades åt seriös renskrapning invändigt liksom en del kringarbeten och hon kom i sjön till sommaren 2005 utan större problem.

I november 2005 besiktades Kåre av pensionerade båtbyggaren Arne Fredriksson, Vettershaga, Norrtälje. Han bedömde skicket som förhållandevis bra och skrev en åtgärdsplan som innebar byte av delar i etapper, men med årlig användning på somrarna. Men Kåre blev stående på land av olika anledningar. I november 2015 gjordes en besiktning av Anders Annell. Annells båtbyggeri. Han var mycket förtjust i båten och tyckte absolut att hon var värd att sparas, 1800-talsbåt som hon är. Han tyckte inte att det var lönt att lapplaga något mer då detta gjorts i flera omgångar innan. Det enda vettiga vore en helrenovering med byte av cirka 50 procent av allt trä i båten. Detta skulle ta cirka 1500 timmar (!).

Nu är Kåre renoverad av kunnigt folk i Estlands svenskbygder knutna till Träbåtsföreningen Vikan i Hapsal. Projektledare: Jorma Friberg.

Top