Skärgårdskryssarnas OS 1920

Eftersom det inte blir några seglingar om OS-medaljer i år gör vi ett reportage från OS 1920 istället. Seglingarna har inte direkt gått till historien som de mest välorganiserade, men de är de enda där skärgårdskryssare var utskrivna som officiella klasser. De tre svenska deltagande båtarna tog två guld och ett silver, ett fantastiskt resultat som dock var väntat utifrån de båtar som kom till start.

Sommar-OS 1920 hette officiellt den 7:e Olympiaden. Stockholm var den 5:e Olympiaden och Berlin skulle ha varit den 6:e, men eftersom de flesta i Europa hade annat att göra 1916 ställdes spelen in. Tävlingarna 1920 skulle ha hållits i Budapest men i april 1919 bestämdes det att de skulle flyttas till Antwerpen. Anledningarna var två, dels hade Ungern varit en del av Österrike- Ungern som hade varit på den förlorande sidan i världskriget, dels ville den Internationella Olympiska kommittén ge Antwerpen spelen som ett erkännande för invånarnas uppoffringar under kriget. Belgarna fick dock problem med sitt arrangemang, det var svårt att få fram pengar och material för bygget av Olympiaarenan och när deltagarna anlände var den inte färdigbyggd. Spelen blev inte heller någon publiksuccé, sannolikt för att få hade råd att komma och titta. Belgien förlorade 600 miljoner belgiska franc på evenemanget.

Varför skärgårdskryssare på OS?

Huvudfrågan vid International Yacht Racing Unions (IYRU) möte i London oktober 1919 var en förnyelse av den internationella mätregeln. Regeln, som hade skapat bland annat 6:or, 8:or 12:or, antogs 1907 men slutade att gälla 1917. Av förklarliga skäl var det svårt att hålla en internationell konferens om mätregler för segelbåtar mitt under brinnande krig, så mötet hade skjutits upp till 1919. När mötet väl hölls var de länder som förlorade världskriget uteslutna och de som deltog var England, de nordiska länderna, Frankrike, Schweiz, Argentina, Belgien och Holland. Efter långa och komplicerade förhandlingar enades mötet om en ny internationell regel. Förvånande nog antogs även den svenska skärgårdskryssareregeln för 30- och 40-kvm jakter, de franska 6.5- och 8.5-metersklasserna och två engelska klasser för 12- och 18-fotsjollar som internationella klasser. Alla dessa klasser bjöds in till OS-seglingarna 1920. Inga seglare från den förlorande sidan av världskriget fick vara med och tävla och deltagarna från Ungern, Österrike, Bulgarien, det ottomanska riket och Tyskland uteblev. Eftersom Tyskland var en stor seglingsnation, framförallt i de internationella klasserna, påverkade detta deltagandet ordentligt.

Elsie, Kullan och Sif ombord på Normandia på väg till Antwerpen. Foto: Sjöhistoriska museet Stockholm

Skärgårdskryssareregeln reviderades på uppdrag av IYRU på senhösten 1919. Det var så sent att nästan ingen hade tid att bygga båtar som kunde ställa upp på seglingarna. Sverige var det enda land som skickade skärgårdskryssare. Den nya internationella regeln var också så nybakad att få seglare hade hunnit beställa nya båtar till säsongen 1920, därför tilläts R-jakter enligt både 1907 års regel och 1919 års regel att delta. Det här medförde att det blev väldigt många klasser, 16 var inbjudna men i bara 14 av dem kom deltagande båtar. Totalt ställde 23 båtar från sex nationer upp, men endast en båt, en holländsk Int. 6mR efter 1907 års regel, missade medalj. Den ställde nämligen upp i den enda klassen där det var fler än tre deltagande båtar. Bästa nation blev Norge, alla deras elva båtar tog medalj, varav sju guld.

Seglingarna avgjordes i Ostende, en badort vid engelska kanalen. En något udda händelse under seglingarna var att ett rundningsmärke kom på drift under den andra delseglingen för 12-fotsjollar. Det fanns inte tid att segla om racet i Ostende, så båtarna som båda kom från Amsterdam fick göra omseglingen på hemmaplan istället. Detta är den enda gången i OS-historien som en omsegling har hållits i ett annat land än huvudtävlingen. Seglingarna 1920 hade sannolikt historiens minst konkurrensutsatta vinnare. I 18-fotsklassen deltog endast en båt, de startade inte i de två första seglingarna, besättningen startade i den tredje seglingen och bröt men fick ändå en guldmedalj då de var de enda deltagarna.

Sifs besättning, från vänster, Tore Holm, Yngve Holm och Axel Rydin. Foto: Sjöhistoriska museet Stockholm

De svenska deltagarna

Sverige skickade tre nybyggda skärgårdskryssare. SK40 S15 Sif var konstruerad av Tore Holm och byggd på Holms Yacht Varv i Gamleby. Båten var byggd för ett konsortium i Norrköping med konsul Fredrik G. Blom i spetsen och hade ställts till KSSS förfogande för att segla OS. SK40 S22 Elsie, konstruerad av Carl Holmström och byggd på Abrahamson & Mobergs båtvarv, representerade GKSS och SK30 S9 Kullan, ritad av Axel Nygren och byggd av Ängholmens båtvarv representerade KKKK, Kullaviks Kanot & Kappseglings Klubb, en ganska nystartad liten båtklubb utanför Göteborg. Båtarna samlades i Göteborg för frakt till Antwerpen, sedan skulle båtarna ta sig till Ostende på egen köl.

SK30 S9 Kullan. Foto: GKSS samling

Resan till Ostende

I Göteborg lastades båtarna ombord på Normandias fördäck. Normandia var ett lastfartyg som saknade passagerarhytter, ett problem som löstes genom att besättningarna bodde ombord på båtarna. Överfarten till Antwerpen var blåsig och skakig men allt gick bra. Tre seglare ur Sifs besättning tog tåget, också den en ganska besvärlig resa; Stockholm-Trelleborg-Sassnitz-Berlin-Köln-Antwerpen.

När Normandia anlände till Antwerpen den 3:e juli började svårigheterna. Först skulle man få båtarna genom tullen vilket blev besvärligt. Utan en storartad insats av kapten Olsson på Normandia och svenska konsulatet hade det inte gått att få båtarna i sjön och riggade. Nästa bekymmer bestod i att ta sig till Ostende. Båtarna blev först bogserade av två motorbåtar från Antwerpen, en bit in i landet, till Vlissingen ute vid kusten. Framme vid Vlissingen började det bli mörkt och motorbåtarna ville inte fortsätta. Då bestämde sig Kullan och Elsie för att segla de återstående cirka 30 nm till Ostende, medan Sif klokt nog valde att stanna över natten för att fortsätta under bogsering nästa dag. Kullan och Elsie fortsatte mot Ostende i mörkret och försökte hålla sällskap eftersom endast Elsie hade ett sjökort. Tråkigt nog blåste det upp en hård nordvästlig vind som rev upp kraftig sjö och Elsies sjökort visade inte korrekta fyrljus. Ännu värre strapatser väntade vid ankomst till vad man trodde var Ostende vid tvåtiden på morgonen.

Kullan fick problem med att hålla vattennivån under kontroll, eftersom sjön bröt över båten och hamnade i sittbrunnen, och när man sedan tappade kontakten med Elise i mörkret blev situationen desperat. Eftersom Kullan skulle sjunka om de låg kvar och väntade under natten chansade besättningen på att segla in till hamnen, som lyckligt nog visades sig vara Ostendes. Elsies besättning letade efter Kullan när det började ljusna, men när de inte hittade båten trodde de att hon hade förlist och seglade in till Ostende själva, där de till sin stora glädje hittade båten välbehållen.

SK30 S9 i yacht hamnen i Ostende. Foto: Sjöhistoriska museet Stockholm

På morgonen var det vindstilla och Sif fortsatte sin bogsering. Det var inte heller helt problemfritt, det blåste upp på slutet, den bogserande båten hittade inte till Ostende och Sif fick en mindre grundkänning på en sandbank.

SK40:an Sif lastas ombord på Normandia för transport till Antwerpen. Foto: GKSS samling

Båtarna var i alla fall lyckligen framme vid Royal Yacht Club d’Ostende den 5:e juli och nu hade besättningarna förväntat sig någon typ av mottagning. Men alla arrangemang saknades, det fanns ingen regattaexpedition, ingen välkomstkommitté eller välkomstfest. Klubbhus fanns men det beskrivs som en stenlada i två våningar utan ens en vaktmästare. Hamnen var oerhört smutsig och beskrivs i ett av referaten av seglingarna som den ”s.k. Yachthamnen”. Det uppstod även svårigheter att komma in och ut till båtarna eftersom det var flera meters tidvatten och ingen hade arrangerat någon transport. Problemen löstes dock genom att besättningarna lyckades hyra roddbåtar. Ytterligare gnissel orsakades av att badorten Ostende levde på sin 6-8 veckors långa badsäsong, så allt var oerhört dyrt och svenskarna var ordentligt missnöjda med sina dåliga hotellrum.

Seglingarna

Först en timma innan första start den 7:e juli gavs information om banan, då seglingskommittén hade skrapats ihop i all hast på förmiddagen. Det skulle vara två banor, en om 12nm för större båtar och en på 6nm där bl a skärgårdskryssarna skulle segla. Mätning av banan angav dock att skärgårdskryssarnas bana bara var 4 ½ nm och saknade en ordentlig kryss.

Vid första seglingen för de enda seglande båtarna i SK40-klassen, Sif och Elsie, blåste det 8 m/s sydväst. Sif seglades av Tore & Yngve Holm, Axel Rydin och Georg Tengwall. Elsie seglades av Gustaf Svensson, Ragnar Svensson, Percy Almstedt och Erik Mellbin.

Starten skulle ha skett mellan en permanent boj märkt A på banskissen och ett startfartyg. Det visade sig att det istället var två bojar med en stor bogserångare i mitten på en startlinje på cirka 1nm. Vid starten, som första dagen gavs med en ångvissla, kom Elsie i väg strax före Sif mellan bogserbåten och boj A. Båtarna gick lika fort på kryssen men Sif passerade Elsie på första slören och kunde sedan hålla undan de två varven som skulle seglas och kom först i mål. Där fick besättningarna veta att de hade startat på fel sida om startfartyget och båda båtarna var diskvalificerade. Seglarna var mycket kritiska till förfarandet då startlinjen inte hade sett ut som på banskissen.

Från vänster Sif med Tore Holm stående på däck, Kullan och Elsie. Foto: Sjöhistoriska museet Stockholm

Nästa dags segling gick i 12 m/s västsyd- väst. Skärgårdskryssarna rullade in en del av storseglen och använde fock. Efter första rundningen fick Sif lite problem med den grova sjön och Elsie kunde dra ifrån innan vantskruven till hennes toppvant brast och hon fick avbryta seglingen.

Sista dagen blåste det ännu mer och Sif seglade med fem varv inrullade i storen. Signalen för att banan skulle seglas endast ett varv visades, men det missade de svenska båtarna och de seglade två varv i alla fall. I den hårda vinden seglade de mycket fortare än de 6 ½- och 6mR- jakter som seglade samma bana, så pass mycket att de passerade dem i lä på slören för att inte störa dem. Genom att även vinna tredje seglingen hemförde Sif guldmedaljen.

Om Kullan och hennes segling finns det inte så mycket att berätta, det blir sällan spännande när en båt kappseglar runt banan själv. Det mest intressanta skedde den andra dagen då det vinkades från startfartyget och Kullan seglade dit eftersom besättningen trodde att man ville ta ett foto. När båten kom fram smällde startskottet av rakt i riggen och seglen svärtades och brändes. Besättningen blev nästan döva men det var inte värre än att det gick att åtgärda ”genom att dricka varsin rejäl konjak”. Kullans besättning bestod av Gösta Lundqvist, Rolf Steffenburg och Gösta Bengtsson.

Olympiadens officiella affisch.

Efter sista seglingen hölls en kort prisceremoni med utdelning av medaljer och deltagarna bjöds på ett varsitt glas champagne. Hemresan skedde med Normandia som hade legat och väntat och seglarna var oerhört tacksamma för hjälpen från hennes kapten.

I rapporterna efter seglingarna hävdade den norske båtkonstruktören Johan Anker att R-jakterna hade burit sina segel mycket bättre än skärgårdskryssarna i den hårda vinden och grova sjön. Enligt de svenska seglarna seglade skärgårdskryssarna betydligt bättre och Ankers åsikt var fanatisk och illvillig.

Text Jan Pettersson & Ingrid Eriksson

Top