Klockan 05.50 lägger sig ankarkättingen tillrätta i ankarbrunnen, och ankaret sätts fast under peket. Långsamt seglar vi ut från Carlisle Bay och mellan korallreven och den karibiska ön Antiguas sydkust, innan kursen ändras norrut mot Barbuda.

Barnen sover. Vi vuxna dricker kaffe och njuter av det grunda, turkosa vattnet som omger Antigua. När vi kommer bort från ön ligger Atlanten öppen de kommande tjugofem sjömilen. Det tar inte lång tid innan båda våra barn Mathilda och Troels hänger ut över mantåget med sjösjukans gråa smärta i ansiktet. Troels skriker åter ut sin ilska över tillvaron i det Karibiska havet. “Jag vill inte vara med på den här förbannade resan längre!”

    Efter att ha kräkts blir det bättre, och när vi kommer i lä bakom Barbudas kilometerlånga, öde sandstränder, är allt glömt igen. I motsättning till de andra öarna har Barbuda inga höga berg. Så långt vi kan se både norrut och söderut är det öde kritvit strand med låg, grön växtlighet bakom. Det ligger bara en handfull båtar här, och de är utspridda över flera kilometer med vatten. Vi har återigen hittat vår alldeles egna palmstrand och vi är redo för att utforska den.

S/Y Anna Lisa. Foto: Familjen Veber

    Vattnet är turkost när hela besättningen hoppar i. Konstant skiftar färgen till blå nyanser och sedan tillbaka till turkos, i takt med att små molntussar glider förbi solen med passaden. Minneskorten på kameran fylls snabbt.

    “Är det inte okej med lite sjösjuka för att få komma hit?” frågar jag Mathilda när hon kommer simmandes mot mig.

    “Det är det, helt klart”, säger hon. Även om hon bara är tolv år, är hon den mest kreativa och den bästa fotografen ombord. Om någon kan njuta av färgerna och stranden är det Mathilda.

    “Det var nästan värt det”, säger Troels när han får samma fråga. Men han skrattar ändå så att man ser alla mjölktänderna. Hans ansikte lyser lika mycket som korallsanden gör på stranden bakom honom. När han får åka en lång runda på surfbrädan som vi bytte till oss nere på Tobago är han överbevisad.

Barnen Mathilda och Troels. Foto: Familjen Veber

    Vi utsätter våra barn för en del strapatser när vi seglar. De blir uttråkade, blöta, kalla, sjösjuka och utmattade. De lär sig att livet är hårt och ibland också skit. Men de lär sig också, att om man kämpar och har uthållighet, är belöningen efteråt väldigt stor. Belöningen känns ännu större när man inte har fått allt serverat, utan fått kämpa för att uppnå den.

Karibien. Foto: Familjen Veber

När solen använder sig av färgskalans alla klara toner ut över Low Bay är det kanske det vackraste stället vi har legat ankrade på. Det är konstigt att ett par kilometer med sand kan förmedla den upplevelsen.

    “Det här är som Storeholm”, säger vår gast Karin. “Vi kan kanske se kranarna i Marstal alldeles strax?”

    På våra sommarseglingar hemma seglar vi ofta till Danmark och ankrar vid sandöarna mellan Ærø och Langeland. Där kan vi lätt få samma känsla som här, även om den danska sommarsolen inte målar med lika kraftfulla färger som den karibiska.

Sjösjuka är okej. Foto: Familjen Veber

    När solen går ner fortsätter ankarplatsen att vara lika vacker. Även om det är mörkt kan man fortfarande se att vattnet är turkost. Det är nästan som att det lyser. Jollen svävar på ett turkost moln bakom oss. Mot stranden brakar bränningen långt upp med sitt vita skum, men här ute är det lugnt. Stranden är upplyst av månskenet och konturerna av varje träd och palm syns tydligt. Det uppväger absolut lite sjösjuka på vägen.

Text: Thomas Veber
Foto: Familjen Veber