Saltis har ett Bobsleigh lag - En historia om oböjlig kämparanda och krass självinsikt

Det är mitten på februari 1992. Isen har efter viss tvekan lagt sig på Baggen. Vintern verkar lite vilsen och har hittills varit blöt och blaskig , för kallt för segling och för varmt för bra isar. Den riktiga högtryckskylan vill inte infinna sig och både jollar och isjakter ligger nerpackade i garage och båthus. Det är den hemska törnsrosatiden då svenska seglare lider som mest. Gutta Johansson och Claes ”Oliven” Olivecrona sitter hemma i Saltsjöbaden och pratar segling och OS. I bakgrunden hörs Plex summera det senast utförsåket i Albertville...

Svenska kappseglares fantastiska äventyr - här lyfter vi bedrifter inom svensk segling som hänt för länge sedan, eller där alla detaljer inte kommit den breda allmänheten till kännedom, så att de får den uppmärksamhet de förtjänar. 

Gutta har en något komplicerad relation till OS. Han älskar allt det står för och det har varit hans viktigaste drivkraft de senaste åren. Två gånger har han gett allt i 470 och två gånger har han vart snubblande nära att få representera Sverige. Han har seglat hem SM, EM och VM-titlar men det är ändå inte riktigt samma sak.

”Då går vi över till Bob-banan. Först ut är det Jamaikanska laget som debuterade i Calgary, kul att de är tillbaka. De ser otroligt taggade ut” sprakar det från TV:n i vardagsrummet.

Oliven reser sig hastigt och får något vilt och arkimediskt i blicken. ”Bob, Gutta! Du skall köra Bob, i Lillehammer! utropar Oliven. ”Tänk alla gånger du vunnit SM i isjakt. Du är grym på att styra och inte rädd för fart.” Gutta skiner upp och lägger till ”Vi skall köra Bob i Lillehammer!” De utbrister i gemensam spontansång ”Saltis got a bobsleigh team”.

De ringer genast vännen Anders Arnborger. Han är den perfekte partnern. Han är snabb och stark och jobbar med Björn Borgs kalsongimperium. Han kommer att kunna lösa både sponsor och en stark fjärde man. Anders tittar också på TV. I rutan är det dags för prins Albert av Monaco att köra. Den schweiziske bobben är Ferrariröd med vita detaljer. Den är otroligt snygg. Fyra atletiska kroppar i åtsittande dräkter gör sig redo för start. Det här är uppenbart en utmärkt TV-sport men goda möjligheter för exponering. Sponsring blir inga problem, konstaterar Anders.

En plan görs upp; träning, deltagande i europacup tillika OS- kval. De har nu stakat ut en tydlig väg. Björn Borg blir tillfrågad, men har ett späckat schema. Han är gärna med på OS men tycker att killarna nog kan köra några gånger innan han hoppar på. Det går trots allt ganska fort. Man letar febrilt efter den perfekta fjärdemannen. Man får nys om en stor och snabb kille med en bakgrund i amerikansk fotboll. De träffar Micke Ståhl på en krog vid Stureplan. Sekunden Micke går genom dörren ser de övriga tre att detta är en rekryt med potential. Oliven blir ansvarig för fystesterna och hittar två lämpliga lyktstolpar på gatan utanför att mäta mellan. Micke sprintar så att de stentvättade jeansen är nära att spricka. Oliven höjer ögonbrynen, noterar tiden och säger ”med beröm godkänt, nu käkar vi middag”.

Glada i hågen ger sig det nybakade laget av till Innsbruck för träningsläger på den legendariska banan i Igls som byggdes till OS 1964. Den är 1220 meter lång och har en fallhöjd på nästan hundra meter med en lutning på som mest 14 %. Här finns bland annat kurvkombinationen ”Labyrinten”, med sina tre skarpa kurvor i snabb följd (här vurpar Anders och Micke en gång) och den ökända ”Kreislern”, en 380-gradare på slutet där kroppen trycks ihop i två G och man måste kämpa för att hålla huvudet upprätt. Under en vecka blir de drillade av den stenhårda coachen Franz Köppel. Det snackas kurvtagning och sprintteknik dagarna i ända. Innan veckan är slut har de alla kört upp i tvåmannabob och blivit godkända av det internationella bob- och rodelförbundet. Det är med lite blandade känslor laget lämnar Österrike. Att åka bob är atletiskt, spännande och fartfyllt. Men också lite tuffare och farligare än de föreställt sig. När man vurpar, vilket man tids nog gör, blir man både blåslagen och rädd. En belgisk deltagare fick lämna lägret efter att han fått en hjärtattack.

På lägret hade de träffat den Schweiziske världsmästaren Celeste Poltera. Det visar sig att han har ett fyramannaexemplar av
den eftertraktade Dresdenbobben hemma i sin alplada och de bestämmer sig för att ta en titt på vägen hem. Det är mycket snö och de får skotta fram ladugårdsdörren. När Celeste lyfter på
den bruna militärfilten och fina strimmor av dunkelt ljus lyser upp den glänsande farkosten går det ett sus genom den lilla åskådarskaran. Den ser ut som en rymdraket, mycket större, tyngre och snabbare än de någonsin hade kunnat föreställa sig. ”Vi tar den”, säger Anders och satsningen blir plötsligt lite mer på riktigt.

Väl hemma börjar arbetet med att skaffa sponsorer och
planera. Intresset är stort och Saltsjöbaden ställer mangrant
upp. Det kanske inte är allmänt känt men Saltis har en historia som vintersportort och det finns till och med en kälk- och rodeltradition. Den första banan anlades borta på Solsidan redan 1890. Grabbarna i det nystartade fyrmannalaget får mycket goda råd när det gäller träningsupplägg och planering av den gamla rodel-räven Björn Walden. På den kommersiella sidan börjar det med ett bakslag. Laget räknar kallt med att safttillverkaren Bob ville vara med på tåget och blir väldigt överraskat när man får nobben. Men det finns många andra som vill vara med, O ́Neil, SOS och Björn Borg är några av sponsorerna. De ordnar stor baluns på Sturecompagniet med bobben som bardisk och allt.

Projektet susar fram i väldig fart. De tränar löpning, ordnar med fartdräkter och integralhjälmar. De provar allt hemma och övar på att hoppa i och ur bobben, allt funkar bra. Plötsligt är det dags för det första åket. Färden går till ”hemmabacken” i Lillehammer. Banan har byggts till OS som skall gå två år senare och den har precis blivit klar. Den är högre, längre och brantare än banan i Igls. Den är respektingivande 1365 meter lång, har 114 meters fallhöjd, hela 15 % lutning i vissa partier och innehåller 16 svängar. Det ryktas att banan är ett riktigt fartmonster. Eftersom det är den första konstkylda banan någonsin vet man att isen kommer bli hård och snabb men ingen vet hur snabb. Björn Walden får tag på banskissen så de har läst in sig redan hemma. Björn rekommenderar att de skall börja på damernas utsteg, trekvarts väg upp i banan.

Så har det äntligen blivit dags för premiärturen. Alla är lite nervösa men peppade när de lastar bobben på lastbilen som skall ta dem upp till start. ”Jente eller gutt starten?”, frågar den norska lastbilschauffören. De fyra tittar på varandra och bestämmer sig för att de trots allt är ”gutter”. Omklädningsrummet är fullt av förväntansfulla åkare från olika alpländer. Många känner de igen 

från Igls, glada schweizare, tystlåtna slovener och arga tyskar i en vild blandning. Tyskarna är flest och argast, det ryktas att de till och med skall ställa upp med två lag till OS. De klämmer in sig i sina fartdräkter och snörar på sig sina spikskor. Micke behöver hjälp med att kränga fartdräkten över sin uppumpade kropp. Nu är det svenskarnas tur, ropar en funktionär från starten. Gutta hittar inte hjälmen i storlek S som han skall ha, den enda som ligger kvar är en M, han provar, funkar nog, tänker han och sätter på sig skidglasögonen.

Då är det dags, de får signal och sprintar iväg. Det kritiska momentet med att komma ner i bobben går fint och Gutta känner hur alla hamnar i position och fäller in sina handtag. De sitter tätt packade i hukad ställning och bara Gutta tittar över kanten framme i styrposition. Farten ökar. I kurva sex, efter

en tredjedel av banan, börjar det gå riktigt fort, fortare än de någonsin åkt tidigare. I kurvorna trycks deras kroppar ihop av G-krafterna. Andremannen orkar inte hålla upp sitt huvud och ger Gutta en lätt nick i bakhuvudet. Guttas hjälm åker framåt och han ser inte riktigt. På nästa raka lyckas ha peta upp hjälmen och ser nu perfekt igen, han har kontroll. Fullt fokus nu tänker han, bobben är på mittenrakan och han har kommit upp i maxfart. Nu kommer det avslutande kurviga partiet, kurva 10-16. Ett sista krux innan målrakan och uppförsbacken där. Nummer

12 är en högersväng, här får Gutta en hård smäll i bakhuvudet, hjälmen kastas framåt med våldsam kraft och täcker nu till och med munnen. Gutta har kört banan i huvudet många gånger och hinner tänka att han nog kan köra de sista kurvorna i blindo. Nummer 13 är en skarp vänster. Gutta känner g-krafterna öka, bobben går in i kurvan, den får ett högt spår och fortsätter mot taket. Under ett kort ögonblick färdas de upp och ner i 130 km/h, gnistor flyger och det skriker från medarna då de skär två djupa spår i takets betong.

Ett ögonblick senare är allt tyst, de har glidit i mål på fel köl. Nästan tyst i alla fall, en tysk ledare står upprört och skriker att de måste göra en nykterhetskontroll på den svenska föraren. De kliver ur bobben rejält omskakade och ganska ödmjuka. Micke och Oliven behöver uppsöka sjukhus för sprickor i fotled och revben men egentligen har de klarat sig ganska bra. Anders och Gutta bestämmer sig för att hoppa in i ett annat lag och ta ett par åk till för att ”komma upp på hästen” så snart som möjligt. Det går bra men de har tappat geisten. Gutta bestämmer sig där och då för att bob inte är hans grej. Det får bli segling för honom även i framtiden.

Top