Med Allt Att Vinna


- hur Ericsson 3 vände en fullständig motgång till succé

Det var etappen som alla pratade om inför Volvo Ocean Race 2008-09. Sträckan på 12 300 sjömil från Qingdao till Rio de Janeiro var det längsta benet i tävlingens historia och för den nordiska besättningen ombord på Ericsson 3 blev etappen ett äventyr som gett dem en plats i tävlingens historia. Uträknade gång på gång kom de tillbaka och idag framstår historien som en saga.


 

Allt faller

Efter starten från Singapore den 18 januari 2009 inledde Ericsson 3 starkt och låg tvåa. Efter en lugn start på etappen ändras väderförhållandena markant nio dagar efter starten och utanför Taiwan blåste det kraftigt. De hade precis fallit av för att ta ner sitt storsegel som blåst sönder i den kraftiga vinden när besättningen upptäcker att de har ännu större problem än så.
Martin Strömberg (MS): “Jag var på väg ner under däck för att förbereda nedtagningen av seglet för lagning. Då upptäckte jag att vi tagit in massor av vatten och vi stoppade snabbt manövern med storseglet. När vi uppfattade vad som hänt fokuserade vi helt på att rädda oss själva och båten.”
Besättningen hittade ett 15 gånger 15 centimeter stort hål på barbodssidan av stäven på sin Volvo Open 70 där vattnet forsade in. Magnus Olsson tog rodret medan Richard Mason och Jens Dolmer försökte laga hålet. Strömberg och Krite monterade sönder sängarna för att få fram rör som användes för att spjälka upp området runt skadan. Det stod klart att Ericsson 3 skulle avbryta etappen och ta sig 80 sjömil in till land i Taiwan.
Martin Krite (MK): “När vågorna träffade båten såg man hur durken rörde på sig och den stora risken var att en stor ful våg skulle göra att hela skrovet kollapsade. Vi var förberedda och hade bytt om till torrdräkter och livbåtarna var redo om vi behövde hoppa överbord. Jag hade stoppat ett kort på familjen och ett par dosor snus i fickan – det man behöver för att klara sig.”
Timmarna in till nödhamn blev en pers för besättningen som till slut fick eskort av Taiwans kustbevakning till den lilla orten Keelung på öns nordspets.
MK: “Det var tunga tankar som gick runt i huvudet för vi trodde inte vi skulle hinna till start på den långa etappen. Hade vi behövt frakta båten under den sträckan så hade man lika gärna kunnat lägga ner Ericsson 3 som ett lag för den besvikelsen hade vi inte kunnat resa oss ifrån.
MS: “Vi hade helt räknat bort att vi skulle kunna ta oss i mål i Quingdao och vi visste vad det skulle betyda i längden. Vi målade upp scenariot att båten skulle lagas på väg till Rio de Janeiro. Det var väldigt tufft.”
 

Strandade

Ericsson 3 hade avbrutit den fjärde etappen och var strandade med en skadad båt i en by i Taiwan där det firades Kinesiskt nyår och möjligheterna till att få assistans var små. Konkurrenterna Telefonica Black och Delta Lloyd hade också tvingats bryta under etappen och var på väg att skeppas till Brasilien, en möjlighet som även Ericsson övervägde. Ericsson Racing Teams VD, Richard Brisius (RB), kom till Taiwan och tillsammans med sponsorer, besättningen och båtbyggare hade han många svåra beslut att fatta.
RB: “Alla dörrar var öppna i frågorna kring hur och var vi skulle laga båten. Vi var ivriga att komma tillbaks i racet och försökte hitta provisoriska lösningar. Men till slut kom vi fram till att båten måste lagas ordentligt och att det krävde att vi byggde en helt ny panel som ersatte den skadade delen av skrovet.”
Snart var planen klar. Båten skulle lagas i Taiwan så att besättningen skulle kunna fortsätta resan till Kina, ta poäng på den fjärde etappen och sedan var klara för start för etapp fem. En ny panel byggdes i Europa och flögs till Taiwan och under tiden fraktades Ericsson 3 på en pråm 200 sjömil söderut till Hualien. Ett stort projekt som hela tiden drevs på av skepparen Magnus Olsson.
MS: “Mange hade bestämt att vi skulle klara av det där och han drev på oss med sitt unika sätt att motivera människor. Han drog i de trådar som behövde dras i för att få jobbet gjort och pengar till att göra det. Utan honom hade vi inte fått det att fungera.”
RB: “Magnus kände ett extra stort ansvar och man får inte glömma att det var första gången som han var skeppare under all sina race. Han hittade en liten extra växel vilket inte borde varit möjligt, för han gick alltid på överväxel, men för honom skulle det ha varit ett stort misslyckande att skeppa båten till Rio.”
Besättningen jobbade dygnet runt för att reparera båten och efter 10 dygn var de klara att fortsätta. Men flera i laget var oroliga efter olyckan, några ville inte göra klart etappen till Quingdao och dessutom var några av dem lätt skadade.
RB: “I det högst instabila läget som laget befann sig i ville vi göra så få ytterligare förändringar som möjligt och då beslutade vi att Mange skulle fortsätta som skeppare. Han var avgörande för att hela planen skulle fungera, och om en 60-åring eldar på alla och säger ”nu kör vi” så kan man inte säga nej. Reparationen och att ta sig till start i Kina är en av tävlingens största bedrifter någonsin.”

 

“De första tio dagarna var det som om en brandslang oavbrutet sprutade över däck.”

På jakt

Den 12 februari lämnade Ericsson 3 Taiwan med sju besättningsmän ombord istället för elva. De tog sig till den position där laget avbröt etappen och fortsatte upp på väg till Quindao med förhoppningen att hinna i tid till startskottet för nästa etapp som skulle gå tre dagar senare.
MS: “I Taiwan var det som svensk sommar men i Quindao var det mycket kallare, nästan svensk vinter, och de sista dagarna var riktigt tuffa eftersom vi dessutom försökte segla båten fort utan att ha någon utom oss själva att tävla emot.”
Under de sista timmarna in till mål mötte Ericsson 3 motståndarbåtarna som redan gett sig ut på etapp fem efter att ha varit i Quingdao i över en vecka. När laget väl kommit till kajen blev vilan kort för nu skulle båten snabbt göras klar för avfärd så att de andra fick ett så litet försprång som möjligt.
MK: “Det var som ett formel 1-stall, jag har aldrig sett något liknande. Jag tror att vi hade tamparna i land i 50 minuter och under den tiden bytte vi storsegel, installerade en ny bränsletank, fyllde på bränsle och fick ombord ett par nya besättningsmän. Det var som en myrstack ombord med folk som sprang fram och tillbaka.”
Ericsson tre korsade startlinjen i Quingdao sju timmar efter resten av fältet som nu bestod av tre båtar; Ericsson 4, Puma och Green Dragon. Telefonica Blue, som gått på grund innan start, lämnade Quindao en dag senare men för Ericsson 3 var det full fart framåt som gällde.
MK: “Vi var väldigt sammansvetsade efter allt vi gått igenom för att överhuvudtaget ta oss till startlinjen. Det var en seger i sig och även om många inte trodde att vi skulle kunna prestera under etappen så hade vi en stark vilja ombord.”
MS: “De första tio dagarna var det som om en brandslang oavbrutet sprutade över däck. Hade det fortsatt på det viset en dag till hade vi kanske inte klarat av det. Alla kläder var genomblöta, vi kunde knappt prata med varandra och man kunde tappa andan bara av att få en våg över sig. Men känslan ombord var att vi hade allt att vinna.”
Ericsson 3 seglade om Green Dragon bara ett par dagar efter starten och snart var de även ikapp Puma som de sedan låg nästan jämsides med i flera dagar. Även Ericsson 4 var inom räckhåll. Två veckor efter starten fortsatte den vilda jakten söderut mot en ”scoringgate” utanför Nya Zeeland som kunde ge extra poäng. På vägen dit smeds en plan som kunde vända upp och ner på hela tävlingen.
 

Ett avgörande drag    

För den norska navigatören Aksel Magdahl (AM) bestod vardagen av att fatta nya beslut varje minut och hela tiden väga olika scenarion mot varandra. Hans analytiska sinne hade ibland krockat med Magnus Olssons ledarskap men tillsammans hade de nu hittat fram till ett välfungerande samarbete och Aksel hade varit en stor del av framgången under de första etapperna.
AM: “Jag tror aldrig Magnus satte sig ner för att kolla en endaste väderrouting i navhytten och min roll var ganska självständig. Vi var olika, Magnus hade seglat många gånger runt jorden och tänkte kanske mer på hur slitna besättningen var vid olika tillfällen medan jag var lite mer aggressiv.”
MK: “Mange gjorde ofta jämförelser med ett fotbollslag där alla måste bidra och ta ansvar och hans filosofi var att ”en glad båt är en snabb båt”. Han lämnade över en hel del ansvar på andra vilket kan vara riskabelt men det fungerade bra på en båt som Ericsson 3 där vi var några stora rockstjärnor ombord. Efter det vi hade gått genom så gjorde han helt rätt i att fokusera på att få en bra stämning ombord på båten.”
17 dygn efter starten i en ordentlig bergochdalbana, där mantågsstöttorna böjts av den kraftiga sjön, fortsatte kampen om att komma först till scoringgaten. Sedan väntade Södra Oceanen där det historiskt handlat om att sticka långt söderut och söka västerliga vindar. Men Aksel Magdal hade sett ett lågtryck som låg norrut samtidigt som han inte tyckte att vinden verkade gynnsam söderut. Han presenterade en ny plan – att vända norrut efter gaten och fånga den starka nordliga vinden i lågtrycket som skulle ge dem mer fart i rakare rikting mot Kap Horn.
AM: “Det var ett svårt beslut men jag var väldigt säker på väderleksrapporten. Historien sa att det var fel att vända men lågtrycket i norr utvecklades i varje ny rapport jag såg. I söder fanns också avgränsningar för isberg som gjorde att man inte bara kunde segla söder om det högtryck som faktiskt låg där, man skulle bli tvungen att segla genom det, och där fanns ingen vind.
MK: “Aksel hade insett att det kanske skulle löna sig att sticka norrut efter scoringgaten vid Nya Zeeland. Det var typiskt Manges stil att istället för att fatta ett beslut själv samla alla för att vi skulle säga vad vi tyckte. Han sa; ”Vi kan förlora allt på det här men det kan också resultera i att vi vinner etappen”. Ingen tvekade och alla ville satsa på att vinna eftersom det hade varit det bästa slutet på historien. Det kändes nästan som en taskig B-film.”
Framme vid scoringgaten den 4 mars lyckas Ericsson 3 klämma sig in 10 minuter före Puma och bara en halvtimma efter Ericsson 4. Eftersom alla båtar har tillgång till samma väderinformation är det vanligaste att alla väljer ungefär samma väg. Men när Ericsson 3 vände norrut fortsatte resten av fältet söderut. När de vänt upp mot vinden på väg mot det vädersystem som de hoppas ska föra dem tillbaka till toppen ligger de snart sist. För de som följde racet från land såg det först ut som om något var fel. Till och med den unga navigatören insåg efter några timmar att de låg efter i den tidsplan han räknat ut. Då ringde sattelittelefonen ombord och Aksel Magdahl får veta att Ericssons VD Carl–Henric Svanberg vill prata med honom.
AM: “Jag svarade ”Jag ger väl fan i om det så är svenska kungen som ringer, lägg på, nu seglar vi”.

“Det börjar gå upp för besättningen ombord på Ericsson 3 att de kommer att fixa det och att de är på väg att vinna den episka etappen.”

MK: “Vi gick genom några av de jobbigaste dagarna i hela racet på väg norrut. Jag minns att vi kom in i lågtryckets centrum mitt i natten och där blåste det nästan ingenting. Det märktes att folk blev nervösa ombord och tänkte att nu drar de ifrån längre söderut.”
AM: “Jag är inte en speciellt nervös person men det gick upp för mig att ingen annan valde samma väg. Vi var tvungna att ta oss genom en högtrycksrygg som inte syntes så bra på väderleksrapporten när vi vände norrut. Men när vi kommit genom den så gick vi enligt planen och kanske till och med bättre än vad jag hade trott. Jag hade också förtroende för resten av laget för de var tvungna att segla väldigt bra för att det skulle fungera.”
MK: “Jag gick fram för att koppla upp vår Code 0 men vi fick nog bara upp halva seglet innan vinden small till. Sedan var det bara att gasa på och det var total eufori blandad med lite skräck eftersom det gick väldigt fort.”
MS: “Det var en helt otrolig känsla att se hur vi vann runt 75 sjömil på de andra för varje tretimmarsuppdatering.”
 

En nervös spurt

Beslutet att sticka norrut hade betalat sig och den 6 mars nådde Ericsson 3 den vind som snabbt förde dem upp i ledningen framför Ericsson 4 på väg mot Kap Horn, som mest var avståndet 280 sjömil. När de nådde Sydamerikas mytomspunna sydspets hade de fortfarande ledningen men fortfarande återstod 2000 sjömil upp till Rio de Janeiro. Dessutom var det bleke i området vilket gjorde att båtarna bakom snabbt knappade in. After att ha haft allt att vinna var det nu svårt att skaka av sig nervositeten. Besättningen tittade bakåt, där Ericsson 4 kom så nära som 6 sjömil.
MS: “När vi rundade Kap Horn kändes livet rättvist. Det är en milstolpe för alla seglare och att få göra det i Volvo Ocean Race och dessutom i ledningen var en dröm som blev verklighet. Men vi hade blivit omseglade av Ericsson 4 många gånger tidigare och vi fick dåliga vibbar. Det kändes som att det var långt kvar till Rio.”
MK: “Aksel började sedvanligt måla fan på väggen och kom med sina prognoser och sa att vi skulle hamna långt efter. Dagen efter vi rundat Kap Horn såg vi Ericsson 4 komma i horisonten och bli större innan de till slut också parkerade.”
AM: “Det var många som hade kallat vårt vägval för vansinnigt – sedan såg de ju rätt dumma ut men jag tittar alltid framåt mot nästa uppgift och vid Kap Horn kändes det som att vi bara kunde förlora ledningen. Som ledarbåt drog vi till slut ändå iväg när vinden kom och lyckades ta tillbaka samma försprång som innan Kap Horn. Men det var nervöst och jag tror att det var allra värst för Mange.”
MS: “Alla var trötta och som vanligt utryckte det sig på Mange genom att han började prata mer och när vi kom närmare målet, och det kändes som att allt skulle avgöras, så pratade han extra mycket.”
Det sista dygnet innan målgången gick både Ericsson 3 och Ericsson 4 in i ”stealth mode” – en regel som gav dem möjlighet att hålla sin position hemlig för motståndarna och omvärlden under 24 timmar. Efter det återstod endast timmar till mållinjen och det visade sig att konkurrenterna inte tagit in. Det börjar gå upp för besättningen ombord på Ericsson 3 att de kommer att fixa det och att de är på väg att vinna den episka etappen.
AM: “När vi faktiskt kryssade på målsträckan var det många känslor och spänningar som släppte för Mange. Vi hade ledningen länge och det är inte så lätt som det låter, man oroar sig för att man ska tappa försprånget och vid ett par tillfällen såg det ut som att vi skulle göra det.”
MK: “Det var enormt och alla var rörda av ögonblicket. Vi hade varit ute länge och att få krama om sin familj var en total glädje. Det går inte att sätta ord på det.”
MS: “Det är ett av mina bästa seglingsminnen, hur vi kom fram på morgonen i lätt vind och massor av båtar mötte oss – alla stod och dansade ombord.”
 

En klassisk seger

40 dygn efter starten i Quindao gick Ericsson 3 i mål som segrare i Brasilien. För Aksel Magdahl betydde det att flera motståndare, journalister och seglingsentusiaster som dömt ut det avgörande vägvalet nu fick krypa till korset. Han fick också en sträng, om än varm blick, från Carl-Henric Svanberg som mötte besättningen i land.
AM: “De flesta bra vägval man gör syns inte utanför båten men det är klart att det där syntes väldigt bra och som navigatör blir det ju nästan inte bättre. Vi gjorde mycket bra med Ericsson 3 och det har betytt mycket för min karriär men isolerat har nog den händelsen betytt mer för min profil i media än som seglare. Jag tittar framåt, men det är klart att den etappen är ett extra varmt minne.”
MK: “När man pratar med andra seglare och säger att man seglade på Ericsson 3 så är det alltid den etappen de vill prata om. Alla ombord växte både som seglare och personer och självförtroendet blev starkare. Det betydde mycket under resten av tävlingen men också efter att den var över.”
MS: “Den vinsten vi fick där, med det gänget och efter den resan vi hade gått igenom, var större än att vinna tävlingen vilket jag och Krite gjort sedan dess och Mange hade gjort innan oss. Den glädjen var väldigt stor och det bevisade också att vi kunde prestera eftersom vi återigen slog Ericsson 4. De var ganska sura på oss för det, men vi hade vunnit deras respekt.”
Ericsson 3 följde upp succén med en andraplats på följande etapp till Boston. På väg över Atlanten låg de också bra till i täten när de skadade båten i en kollision med en val. Efter etapperna i Europa, ett besök i Marstrand och Stockholm, slutade laget på en fjärde plats i den totala poängställningen där Ericsson 4 stod som slutsegrare. En kappsegling runt jorden är lång och det finns alltid fler segrare än de som i slutet hamnar överst på pallen. Ericssons 3:s comeback i den femte etappen av Volvo Ocean Race 2008-09 är en vinnarhistoria som har blivit en klassiker.
RB: “Det är ett ypperligt exempel på hur man vänder på en fullständig motgång till total framgång genom att aldrig ge upp, fortsätta kämpa och ta lite risker. Alla i laget var så jublande glada vid målgången och det är lite mirakulöst att det blev sådär bra. Mange var knappt kontaktbar – han var så himla glad.”
MK: “Vi var alla väldigt glada över att se hur glad Mange var där. Att vara skeppare hade varit hans dröm i många år och att göra så bra ifrån sig och med allt som han uträttade, det var stort för honom. Det var tack vare honom vi vann etappen eftersom han jobbade så hårt för att få oss på startlinjen i Quingdao – det var inget mindre än en bragdinsatts.”

Text Fabian Bengtsson


 

“Det var enormt och alla var rörda av ögonblicket. Vi hade varit ute länge och att få krama om sin familj var en total glädje. Det går inte att sätta ord på det.”
Foto Dave Kneale/Volvo Ocean Race

Top