Svenska kappseglares fantastiska äventyr

Dessa sidor tillägnas bedrifter inom svensk segling som inte alltid kommit den breda allmänheten till kännedom. Det är inte för att de saknar spänning eller sensmoral utan för att de helt enkelt inte passat inom ramen för traditionella regattareportage. Nu är det dags att ändra på detta. Denna gång får vi höra hur det gick till när Gösta Holmin och Mange Olsson skulle packa ihop Midnight Sun efter avslutad regatta i Rio de Janeiro.

Mange, Gösta och Midnight Sun blir akterseglade

Året är 1979 Mange, Gösta, Pelle P och några andra ur besättningen från den Svenska America’s Cup satsningen Sverige hade just avslutat tvåtonnar VM i Rio. De hade seglat 42-fotaren Midnight Sun. Detta var den första av flera Midnight Sun båtar som byggdes under IOR-regeln. Regattan hade gått bra och de slutade tvåa. Övriga i besättningen gav sig av morgonen efter regattafesten. Mange och Gösta var ansvariga för att packa ihop båten och sätta den på det fraktfartyg som skulle komma två dagar senare. Båten skulle skeppas till Tampa i Florida där de skulle segla SORC.

Äventyret i Rio skulle pröva deras ökänt glada humör och deras vänskap men kanske först och främst deras uppfinningsrikedom. Man skulle lätt kunna tro att våra unga seglarhjältar hängde läpp när de insåg att de hamnat i lite av en knipa. Till historien hör också att projektledningen inte var helt tydlig med tidsplan och andra praktikaliteter. Vill man vara diplomatisk kan man beskriva projektet som ”något underfinansierat”. För att göra en lång historia kort. Läget var följande: De hade inga pengar, de fick inte tag på någon där hemma och utfrakten skulle gå först två månader senare inte två dagar. Men att deppa låg inte för dessa två glada gossar. De försökte vara positiva och kunde konstatera att de hade en schysst yacht att bo på, två månaders semester och dessutom kom de till slutsatsen att i Rio kunde man nog roa sig. Men som sagt de hade näst intill inga pengar.

Det visade sig att Brasiliens politiska situation skulle spela dem i händerna. Brasilien hade under många år varit en militärdiktatur även om man långsamt närmade sig ett mer liberalt och demokratiskt samhälle. 1979 var det fortfarande oroligt. Presidenten General Figueiredo manade till lugn men landet präglades av ständiga strejker, hög arbetslöshet, handelshinder och tresiffrig inflation. Mange och Gösta var i sanningens namn lite mer intresserade av att utforska Rio och dess invånare än det nationalekonomiskt intressanta läget. Men de var klipska nog att inse att de fick vara lite realpolitiska om de skulle lyckas få både sig själva och båten ut ur landet.

Av skeppsmäklaren hade de alltså fått reda på att fraktfartyget som båten skulle transporteras med kom först om två månader. Dessutom hade han gjort fullkomligt klart att, trots att frakten var betald, behövde många, honom själv inräknad, mutas innan det kunde bli snack om någon båtfrakt. Pengarna de hade fått till flygbiljetter skulle inte räcka långt. De hade ringt och telegraferat alla nummer de kunde komma på. Men det började bli allt mer tydligt att ägaren till båten inte ville bli ”påtagfådd” för tillfället.

De låg nere i den varma kojen och funderade på hur de skulle lösa sin knipa. Gösta drog sig till minnes hur en av de lokala seglarna hade varit förbi och snackat lite när de packade ihop båten. Seglaren hade frågat om de hade ”något att sälja”. Gösta hade tyckt att det var en märklig fråga och kunde inte låta bli att fråga, vad? Brasilianaren hade då antytt att han var intresserad av att köpa i princip vad som helst från båten. Just då hade Gösta inte tänkt mycket mer på det men han berättade det nu för Mange. Mange som var kvicktänkt drog sig nu till minnes att han pratad med en segelmakare som beklagat sig över att det var 300% tullavgifter på dacronduk. Där och då föddes en högtflygande plan. Genom ett göra en storsatsning på svartabörshandel skulle de få ihop pengar till både biljetter och mutor!

De öppnade helt enkelt en liten affärsrörelse i det fördolda. Allt var till salu och det fanns stort intresse för deras produkter. Tågvirke och segel var mest lättsålt. De visste att de skulle få nytt i Florida så det var inga problem att sälja detta. De hade till och med en köpoption på förtöjningsgodset båten var förtöjd med. En kajgranne skulle få köpa det så snart de var på väg till fraktfartyget. De insåg emellertid ganska snart att de behövde förändra affärsplanen. De fick inte tillräckligt bra betalt och det var mycket jobb med förhandlingar, varuvisningar, värderingar och det rörde sig bara om försäljning av små partier. Om de kunde hitta en större köpare skulle de spara mycket tid. Dessutom hade det varit bra att skjuta på försäljningen till sista veckan eftersom inflationen på 100% gick hårt åt deras intjänade kapital.

Planen var alltså att sälja i bulk. De hade fått nys om ”en riktigt lurig fisk till fransman” som drev med handel i ett av hamnens sämre kvarter. De två unga vännerna tog med sig några varuprover och begav sig dit på ett förberedande införsäljningsmöte. Fransmannen var mycket riktigt en hal fisk som spelade svår. Men när de lassade upp ett vinschhandtag, några glidlager till en vinsch och en avlastare de haft i reserv tappade fransmannen sitt pokerface. Det blev uppenbart att han uppskattade allt som var av rostfritt och mässing. Han frågade hur många vinschar de hade att sälja. Mange och Gösta tittade på varandra och insåg att de hade varit alldeles för trångsynta. Klart att de hade vinschar till salu (det skulle senare visa sig att Hasse Landen som var generalagent på Lewmar inte var riktigt lika imponerad över affären då det var lite oklart vem vinscharna egentligen tillhörde vid denna tidpunkt). De båda parterna kände lite på varandra och började diskutera hur olika varor skulle värderas. Att säga att de skildes åt med samsyn vore att överdriva men det fanns definitivt bra förutsättningar för goda affärer.

Dagen därpå hade de packat två tunga säckar med varor och bordade den gula lokalbussen på väg till Fransmannens kvarter. I hemmahamnen lämnade de efter sig en helt strippad båt. Fransmannens kontor låg på andra våningen i en gammal lagerlokal. Det var varmt och dammigt, i taket gnisslade en rostig fläkt. De började packa upp sitt ”götti-gött” som Gösta valde att kalla det. På fransmannens bord låg snart en imponerande samling prylar. Bland annat ett backstag, några vajerskot, vinschhandtag, två knapar i rostfritt, inte mindre än sex stycken kvalitetsvinschar från Lewmar och ett helt batteri avlastare. Fransmannen frågade hur mycket de ville ha. Efter att ha studerat fransmannen noga under uppackningen och sett hur han blivit alldeles svettig drog Mange till med ett pris som var mer var fyra gånger mer än de tänkt. Fransmannen bjöd hälften. Efter ett par snabba replikskiften närmar de sig ett pris mitt emellan de båda utgångsbuden. Fransmannen avfyrar ett brett leende, sträcker sig fram mot en uråldrig interntelefon och anropar sin sekreterare; ”champagne mademoiselle”! De båda vännerna drar en suck av lättnad och inser att de nu kommer att kunna lämna Rio till slut.

Text Fredrik Aurell