Katarina Svedjefält

Första gången jag hörde talas om Katarina Svedjefält var i samband med en ödesdiger olycka under Clipper Round the World Race 2015-16, där en man omkom efter att ha fått storskotet i huvudet. Dödsfall på havet orsakar ofta stort mediapådrag, så också i det här fallet, och jag noterade ett svenskklingande namn i besättningslistorna. Med en landsmaninna ombord blev jag så klart nyfiken och började följa racet mer noggrant. Vem är hon? Och hur kom det sig att jag aldrig stött på henne tidigare? Det har jag tagit reda på nu.


”Att segla båtarna lär man sig och att handskas med väder är aldrig några problem, det absolut svåraste är att hantera relationer. Men samtidigt det som ger mest.”

Namn: Katarina Svedjefält
Född: 1975
Kommer från: Täby
Sysslar med: Affärs- och verksamhetskonsult inom Bank och Finans
Störst merit på en segelbåt: Klassvinst i Rolex Sydney-Hobart race 2015 (22:a totalt)
Ett måste offshore: Snacks i alla fickor på sjöstället
Tips ombord: Glöm prestige. Ta vara på varandras kunskaper och kompetenser. Hjälp varandra att bli bättre.

Katarina Svedjefält växte upp i en seglarfamilj. Somrarna spenderades i en Albin 78, sedermera en Siesta 32 och numera en Linjett 33 i Stockholms skärgård och ute på Östersjön. Men det var långt ifrån självklart att just segling skulle bli Katarinas passion. Under tonårstiden låg det inte speciellt högt upp på prioriteringslistan.

– När jag blev tillräckligt gammal för att stanna hemma gjorde jag det, berättar Katarina och fortsätter:

– Det var först när jag hade pluggat klart på universitetet och flyttat tillbaka till Stockholm som lusten kom tillbaka. Min äldste bror hade fått syn på en Albin Viggen som var till salu nere på marinan och sa: ”Du skall inte köpa den?” 

Sagt och gjort, och det dröjde inte länge innan Katarina bytte upp sig till en Albin Express. Så småningom började hon kappsegla.

– Jag tävlade med min egen båt men började också kliva på andra båtar och segla matchracing, det gav mig blodad tand.

Men steget därifrån till Clipper Race är stort, och som så ofta var det flera till synes slumpmässiga faktorer som ledde till deltagandet.

– Jag hade länge drömt om att segla över Atlanten och redan ansökt om tjänstledighet för att vara med på ARC:en. Det skedde en omorganisering på jobbet som resulterade i att jag slutade. I samma veva träffade jag Simon Talbot som tidigare varit skeppare på Clipper Race. Jag visste inte så mycket om racet innan dess.

Katarina åkte över till Gosport (Portsmouth, Southhampton) där Clipper har sin bas och genomförde sin första träningsvecka vid midsommar. Starten gick i slutet av augusti och Katarina seglade ombord på DaNang Vietnam som vaktchef.

– Det var en väldigt speciell erfarenhet, berättar Katarina och fortsätter:

– Bara för att man spenderat en månad på båten och tränat före start, innebär det inte att man träffat, än mindre lärt känna, sina lagkamrater. 

Man hamnar i princip på en båt med 15-20 personer som man inte känner. Det var den absolut största utmaningen. Att segla båtarna lär man sig, att handskas med väder är aldrig några problem, det absolut svåraste är att hantera relationer. Men samtidigt det som ger mest.

Den första delsträckan blev väldigt jobbig. Det är långt ifrån en homogen grupp som seglar Clipper. Alla har sina egna skäl och drivkrafter att delta. Bakgrund och tidigare erfarenheter skiljer sig också mycket åt, liksom kultur och tradition.

– Jag har varit chef i stort sett i hela mitt yrkesverksamma liv. Det är inget konstigt för mig att leda människor oavsett ålder och kön. Men det finns kulturer där man har en ganska ålderdomlig syn på jämställdhet. Det var en utmaning för många ombord att ha en kvinnlig vaktchef och då hade vi ändå en kvinnlig skeppare. Det var ganska jobbigt att hantera och jag testades ständigt i min roll som ledare. Hur långt klarar man av att kompromissa? Hur mycket skall man bita sig i tungan innan man tar strid? Hur ska jag hantera den där konflikten? Den typen av avvägningar fanns hela tiden i mitt huvud. Slutsatsen är att man behöver släppa prestigen och hjälpa varandra, visa omtanke och välvilja gentemot varandra. Det är viktigt att komma ihåg att alla i ett team har någonting att bidra med, även om man kanske initialt inte ser det.

Katarina fortsätter:

– En annan aspekt är att man som svensk gärna ifrågasätter beslut, man vill gärna föra en diskussion om varför man gör på ett visst sätt och alla skall få chans att vara med och påverka. I Storbritannien och Australien, som de flesta på min båt kom ifrån, är hierarkin mycket tydligare. Det var också svårt att hantera. Jag är dessutom rak och tydlig som person vilket gjorde att en del upplevde mig som otrevlig. Jag lärde mig väldigt mycket om mig själv, hur jag agerar och hur jag är i relation med andra.

Upplagan som Katarina deltog i var kanske inte mer händelserik än normalt, men med långt allvarligare följder än någonsin tidigare. Bara några veckor efter starten avlider britten Andrew Ashman efter att ha fått storskotet i huvudet. Det var det första dödsfallet i racets tjugoåriga historia. Våren 2016 spolas Sarah Young, även hon från Storbritannien, överbord mitt i Stilla Havet. Trots att besättningen hittade henne efter cirka en timme i vattnet gick hennes liv inte att rädda. Självklart påverkade dessa tragiska händelser hela flottan och inte minst Katarina.

– Sarah seglade precis som jag runt jorden. Det är ungefär åtta på varje båt som gör det och de flesta känner varandra. Efter den händelsen behövde besättningen på IchorCoal, som båten hette, förstärkning så jag bytte över. Jag var tvungen att ändra och kompromissa med mina egna målsättningar längs vägen så det var ett bra beslut, och det kändes skönt att få hjälpa till. Vi hade en jättebra gemenskap på IchorCoal även om vi samlades kring något väldigt tragiskt.

Jag är förstås nyfiken på hur Katarina tänker kring risker idag efter erfarenheterna från Clipper Race.

– Jag kan bli irriterad när folk tar för lättvindligt på säkerhet. Jag tycker det är viktigt att följa regler och tävlingsföreskrifter, de finns där av en anledning. Jag har en helt annan förståelse för vad konsekvensen kan bli om något går fel och hur man kan lösa det, att man behöver träna på MOB till exempel. 

Men Clipper Race är mer än bara hårt arbete och andra vedermödor.

– Seglingen är fantastisk, att få uppleva olika vatten och förhållanden. Jag vet hur det känns när vindinstrumentet visar 116 knop eller att styra i 28,5 knop. Och djurlivet är magiskt. Vi såg hajar och valar, albatrosser, delfiner och sköldpaddor. Det var också jättehäftigt att åka igenom Panamakanalen. Det är egentligen bara att slussa men i besättningen på vår båt fanns en ingenjör inom vattenkraft som hade jobbat med Panamakanalen och kunde i princip allt. Hon var vår personliga guide genom hela sträckan.

Katarina fortsätter:

– Racet tog 11 månader att genomföra. Jag hade lovat mig själv att under racet inte fundera på vad jag skulle göra efter racet och det var jag ganska nöjd över. Men det var inte helt lätt. Det är klart att jag såg fram emot saker som rena lakan, att äta med både kniv och gaffel och kunna ställa ner tallriken på ett bord. Trots svårigheterna är livet ombord enkelt och hanterbart, det kan jag sakna. Dessutom seglade jag med, vad som skulle komma att bli, några av mina allra bästa vänner som jag under lång tid haft till hands 24 timmar om dygnet. Plötsligt hade jag inte det längre. Det kan jag också sakna.

Efter ytterligare ett och ett halvt år av varierande segling i England, Medelhavet och Karibien, både till nöjes och professionellt var det i mars dags att gå iland.

– Om jag hade varit 25 hade jag utan tvekan fortsatt, men det är slitigt att jobba med segling och väldigt dåliga villkor. 

Nu ser Katarina fram emot att fortsätta utvecklas som seglare. Den här säsongen har hon seglat ÅF Offshore Race som skeppare med ett gäng seglartjejer som ville prova på havskappsegling. Hon tar också del av initiativet Picador, en Fareast 28R som via No-Crew Academy tillhandahålls av Jonas Grandér, för att få ut fler tjejer och ungdomar på kappseglingsbanan, främst inom shorthanded-segling.

– Just nu drömmer jag om, eller rättare sagt har som mål, att vara skeppare på de stora offshore-racen: Fastnet, Middle Sea Race, Sydney-Hobart och Transatlantic Race, man måste ju sätta ribban högt, skrattar Katarina och avslutar: Jag vill även utvecklas mer som shorthanded-seglare.

Text Anna-Lena Elled

Top