Gustaf tipsar: Konsten att ankra och säkra bultar

Under flera år hade vi glädjen att följa Gustaf Hulthe och hans familj på deras resa runt jorden med trotjänaren Caminante II. Nu har vi dragit igång ytterligare en artikelserie med Gustaf som den här gången delar med sig av upplevelser, lärdomar och praktiska tips som kan vara användbara ombord när något går sönder. Gustaf är lite av en MacGyver till sjöss och kan laga det mesta med små medel. Artikeln publicerades i #2 2019.

Det är slutet av november 2001. Tina och jag seglar vår Laurin 44 ”Caminante”, en grön stålketch vi förberett för att segla ”in the high latitudes”. Efter elva dygns segling söderut längs Argentinas östkust dök siluetten av Isla de los Estados upp mellan regnskyarna, en ö med taggiga snötäckta bergsryggar 10 sjömil från Eldslandets sydostspets. Det var en gråkulen morgon. Vi har haft några omgångar riktigt hårt väder på vägen ner och var tröttkörda av segelskiften nästan varje timme och ständigt arbete med meterologi och navigation. Vi såg verkligen fram mot ett tryggt ankarställe där vi kunde vila ut medan nästa storm drog över oss. Puerto Hoppner nämndes i pilotboken som den mest skyddade platsen på den 65 kilometer öde ön, men det krävdes att man först gick genom ett smalt sund med stark ström och sen tog sig över en grundklack på 2 meter. Vi klarade passet genom att gasa på rejält, men fick kämpa en del med att bumpa oss över grund-åsen som såg ut som en enda stor tång-odling. Väl inne ankrar vi men inser strax att om vinden vrider går vi upp på klipporna, det finns ingen plats att snurra runt, så jag lämnar motorn på. Vi sjösätter hastigt jollen och Tina förbereder sig att ro iland för att lägga ut linor till land i olika riktningar som vi hört att man ska göra i Patagonien.

Då kommer en kraftig hagelskur med 20 m/s. Tinas glasögon trillar i småbitar på däck och i förvirringen sliter sig jollen innan Tina hinner hoppa i den. Med den nya vindriktningen från motsatt håll pressas vi in mot klipporna. Till sist vågar jag få skrovet så nära klipporna att Tina kan hoppa iland. Kölen bekantar sig åter med botten innan jag kommer flott och Tina desperat störtar iväg över stock och sten för att komma ikapp den drivande jollen, allt medan jag själv kämpar vidare att hålla vår uselt felankrade båt från klipporna. Tina berättade efteråt att hon var så utmattad att hon vid ett tillfälle hoppade nerför ett brant berg som hon inte kunde klättra utför, som tur var landade hon oskadd i någon slags mosse. Efter en lång timme kommer Tina roende tillbaks mot vind och hagel och kan till slut börja lägga ut våra stadiga flytlinor så att vi kan vinscha oss ut från klipporna och stänga av maskin.

Vi gör många långa promenader i ödemarken bland dessa taggiga berg, studerar ångbåtsänder och kelpgäss, tvättar kläder i te-färgade forsar och tar ett iskallt sötvattendopp i en sjö uppe bland bergen. Det tar nästan två veckor innan Tina kommer över vår oproffsiga entré. Hädanefter, och på alla våra oräkneliga ankarställen i Patagonien, ror Tina iland med en säck flyt-lina som hon gör fast i ett klippblock eller träd, och först när hon är redo med linan i jollen fäller jag ankaret och backar upp för att möta henne och förtöja aktern mot land. Nervösa efter vårt första missöde lägger vi sedan alltid ut ytterligare några linor så att vi ligger som en spindel i sitt nät med principen att vi ska sova gott även om ankaret draggar eller en lina fallerar.

I Patagonien, liksom Island, Norge och Skottland är det ofta klapperstensbotten med kelp när det är strömt och brant, så det är inte sällan ankaret blir till en boll av kopiösa mängder tång. Från Brasilien hade vi med oss en machete, vars enda riktiga nytta blev att hugga bort kelp-kjolarna från kättingen.

En dag i Puerto Hoppner drog jag på mig torrdräkten och dykflaskorna och sa till Tina jag tänkte samla lite krabbor. Jag hyste en viss oro för vårt roder som under seglingen ner börjat ge ifrån sig ett nytt klonk-ljud och jag ville passa på att ta mig en titt för att lugna min livliga fantasi. Men krabb-letningen kom helt av sig när jag såg att alla fyra bultarna som förbinder roder med hjärtstocken hade skruvat ur sig ett par centimeter, så katastrof och roderförlust stod för dörren. Tina fick skicka ner en 19-nyckel och jag kände mig ganska sammanbiten medan jag skruvade tillbaka bultarna där nere under båten. Inte hade jag någon att skylla på, det var såklart jag själv som haft nere rodret innan vi seglade hemifrån, skurit upp det och bytt den undre roderaxeln som lagrar rodrets undersida mot långkölen. Jag har alltid varit orolig att tappa rodret och tagit mig besväret att byta original-axeltappen på 20 mm till en ny på 30 mm. Själva hjärtstocken på 40 mm slutade med en fyrkantig platta som bultas i rodrets ovansida för att vara lättservat. Ett gott råd är att säkra sådana viktiga bultar med en liten svets, något jag också gjorde ett halvår senare när vi lät båten torka ut mot en kaj i lågvatten i Puerto Mont för bottenmålning innan vi lämnade Chile på vår väg ut över Stilla havet mot Polynesien.

Text Gustaf Hulthe

Gustaf Hulthe älskar att resa, segla och upptäcka. Han tycker så mycket om seglingen att det blivit en livsstil. Redan 1991 gav Gustaf sig ut på sin första längre seglats; Västindien tur och retur, tillsammans med sin hustru Tina. De var unga och förväntansfulla. Båten var 10 meter lång och de bestämde sin position med sextant. Sedan dess har de doktorerat i kemi, fått döttrarna Lovisa och Karin och seglat två varv runt jorden. Mycket har förändrats men lusten att segla och upptäcka består. Mer om Gustaf och familjens äventyr kan du läsa om www.caminante2.com/html.

Top