På långfärd med S/Y ISA

Mats och Marie lämnade Sverige i juli 2016 för att förverkliga drömmen om att segla lite längre bort än de skandinaviska farvattnen. Resan med Hallberg-Rassy 48:an Isa gick ner utmed Europas kuster till Kanarieöarna och via Kap Verde till Karibien. Efter vintern bland de karibiska öarna seglade de norrut utmed USA:s ostkust upp till New England för att sedan tillbringa en andra säsong i Karibien. Här får vi följa med paret till vackra Grenadinerna.

Grenadinerna

Ett av de vackraste områdena bland de Små Antillerna i Karibien är Grenadinerna. Det är en samling mindre öar som tillhör landet Saint Vincent & Grenadinerna och är inte oväntat populärt bland seglare. Området hyser många fina ankringsplatser, korallrev för snorkling och dykning, långa sandstränder och mysiga små samhällen med en avslappnad atmosfär. Här finns inga stora hotellkomplex och ingen charterturism, men väl småskalig turism som vänder sig till dem som önskar resmål utanför allfartsvägarna. Många back-packers, kitesurfare och dykare söker sig hit.

Eftersom vinden var hård valde vi att stanna några nätter i den skyddade ankarviken Chatham Bay som ligger på västra sidan av en av Grenadinernas bebodda öar, Union Island. Denna ankarvik är ett av våra favoritställen med sitt klara, fina vatten, sin goda ankarbotten och fridfulla karaktär. Här finns alltid gott om plats och den långa sandstranden består mestadels av orörd natur bortsett från ett par enklare trähus. Det finns inte mycket till service på den här sidan av ön och promenaden till samhällena Clifton och Ashton på den västra sidan är både lång och anträngande. Men ack så vacker! Vi packade ryggsäckarna och tog jollen intill stranden där vi drog upp den på sanden. Sedan började en svettig stigning uppför branten på en smal och stenig stig till vägen som går högt uppe på bergssidan. Vi följde vägen åt nordost och fick lön för mödan genom den fullständigt sagolika utsikten åt väst, norr och nordost. Vi såg grannön Mayreau, de små obebodda öarna Tobago Cays och det stora korallrevet samt de norra delarna av Union Island.

Grenadinerna. Foto: besättningen på S/Y Isa

Den här dagen valde vi svängen genom byn Ashton där det mest är bofasta öbor. På vägen mötte vi en landsköldpadda som kom gående. Tur att det inte är särskilt mycket motortrafik på ön för den sköldpaddan var inte snabb.

De flesta turisterna bor i byn Clifton som har många enkla restauranger och barer. Vi handlade lite frukt och grönt samt passade på att äta lunch på ett trevligt kafé. Första gången vi besökte Clifton var för tretton år sedan och inte mycket hade ändrats sedan dess. Lite fler näringsställen än då och fler besökare men annars var det sig likt. Union Island har blivit något av ett Mecka för kite-surfare och det märks i byn. Många unga människor träffas på kaféerna och på stränderna. Det finns gott om vatten innanför reven i skydd för de stora atlantvågorna, men där passadvinden alltid har fritt spelrum.

Andra kvällen i Chatham Bay kom våra vänner Karin och Hasse i båten BarbaSol inseglandes. De hade legat i Clifton ett par nätter men kände sig besvärade av den hårda vinden och sökte lä bakom den höga ön. Det blev ett glatt återseende som firades med en rhum-punch på den lilla lokala baren på stranden. Fler långseglare anslöt och kvällen förflöt under uppsluppet samspråk om den senaste tidens seglatser.

Utsikt nordväst UnionIsland. Foto: besättningen på S/Y Isa

Så småningom mojnade vinden lite och vi styrde ut mot Tobago Cays. Området är en marin nationalpark och kan uppvisa ett av de större korallreven i östra Karibien. Artrikedomen under ytan är stor; här finns de flesta sorters mindre revfiskar i alla regnbågens färger, bläckfisk, rockor, hajar, havssköldpaddor och många arter av korall. Snorklingsmöjligheterna är oändliga och det mesta är på ytterst tillgängliga djup. Det gäller bara att ha lite koll på strömmarna så att man inte driver iväg ut i Atlanten för det finns inget land mellan detta rev och Afrika.

Revkanten Tobago Cays. Foto: besättningen på S/Y Isa

Vi ankrade strax väster om de två små obebodda öarna Petit Bateu och Petit Rameau. Tobago Cays är ett mycket populärt ställe för seglare och här kan man inte förvänta sig någon avskildhet. Vid fördelaktigt väder kan man ankra längst ut strax innanför revet och där brukar det inte vara så många båtar, men vinden var fortfarande så pass frisk att det kändes bättre i lä bakom de små öarna. Det goda med detta var att vi kunde delta i en grillkväll som lokalbefolkningen från Union Island ordnar under bar himmel på kvällarna på Petit Bateau. Man köper en grillmåltid, kyckling, fisk eller languster, med ris, grönsaker och vitlökssås och bänkar sig vid långbord som står i sanden. Läsk eller öl finns att köpa men annan dryck får man medföra själv. Dessa kvällar brukar vara väldigt trevliga med många seglare från olika länder. Att sitta med fötterna i sanden och äta under stjärnorna och lyssna till bruset av vågor som bryts mot korallrevet är något alldeles speciellt.

Kommande dagar snorklade vi så mycket vi orkade. Det finns så mycket att se att man aldrig tröttnar. Vi tog jollen ut till revet och ankrade den på en sandplätt mellan korallerna. Sedan simmade vi utåt åt öster tills vi nådde kanten där revet stupar ner i havet. Det ger en hisnande känsla att simma över kanten och se botten försvinna ner i det stora blå.

Text: Marie Landergren på S/Y Isa