De ”högre krafterna” stod oss bi till 100% och gav oss ett totalt ”flyt” från start till mål ombord VO65:an HiQ 4. Av de fyrtiotal gånger som jag kappseglat runt Gotland har jag några gånger varit med om att vinna klassen, vinna totalt på beräknad tid och vara först i mål, men det här är första gången jag är med om att vara först i mål och dessutom vinna totalt samt slå banrekordet. Vi seglade 350 nm på drygt 27 timmar mot tidigare rekord på dryga 31 timmar. Det ger, för en enskrovsbåt, en imponerande snittfart på 13 knop. Från Almagrundets fyr, runt Gotland och åter Almagrundet tog det 20 timmar vilket motsvarar en snittfart på drygt 15 knop, något av en ”magisk” seglats!

För vår del blev årets upplaga av ÅFOR inte lika tufft som för de mindre båtarna som upplevde vindstyrkor upp mot 20-25 m/s då ett bastant lågtryck dominerade vädret. Det förvånade inte att 100 av de 225 startande tvingades, eller valde, att bryta tävlingen. Det lär ha legat många tävlingsbåtar i Fårösund i avvaktan på bättre väder. En hel del fick skador på båten och andra led av sjösjuka. Det är klokt att bryta när båt och/eller besättning far illa. Vi såg som mest 15 m/s ombord på HiQ 4, som tidigare hette Brunel.

Vår besättning på 15 personer bestod av, förutom vår garvade skeppare Bouwe Bekking med åtta jorden-runt-kappseglingar under bältet, ett par mycket rutinerade VOR-seglare: Antonio ”Neti” Cuervas Mons och Peter van Nierk. ”Neti” hade jag glädjen att segla med på Telefonica Black. Det var hans första VOR 2008-09. Förutom några duktiga yngre holländare, båtens ordinarie skeppare Ysbrand Endt och hans fru Christa, fanns även rutinerade Anders Lewander (skeppare på Ericsson 3 under första hälften av VOR 2008-09), Jonas Häggbom, Fredrik Nylöf och Andreas Andersen ombord. Jonas har jag seglat många framgångsrika varv runt Gotland med. Fredde och Andreas har jag seglat med på HiQ-trimaranen 2003-04. Pelle Norberg, som jag jobbat ihop med i flera omgångar under årens lopp, gjorde ett fint jobb som co-skipper, då han ihop med holländaren Gideon Messink (båtens ägare) koordinerade hela den sportsliga insatsen. Bouwe kom ombord några dagar före start och tog över ledarskapet. Innan Bouwe anlände till Stockholm skickade han ut ett genomtänkt mail med väl definierade roller och ansvar till var och en i besättningen. Bouwe, Neti och Peter var på plats först två dagar före start.

På lördagen (dagen före start) genomfördes vårt enda träningspass som bestod av fem timmar på Lilla Värtan under vilka de vanligaste segelskiftena trimmades in. På något mirakulöst sätt fick Bouwe hela gänget, som aldrig tidigare hade seglat ihop, att fungera utmärkt tillsammans på bara några timmar. Pelle, Jonas, Anders och jag själv hade vid ett tidigare tillfälle bekantat oss med båten och dess grundbesättning under en leveransseglats från Kalmar till Stockholm. Det var också ett viktigt tillfälle för mig att lära känna all elektronik, båtens datorer och kalibrera utrustningen. Med på leveransen var också Martin Rylander, en av grundarna till Seapilot, som generöst lånade ut sin padda. Det kändes som en tryggare lösning än båtens gamla deckscreen som speglar det klassiska routingprogrammet Expedition. Risken med en sådan spegling, som beror av en wifi-koppling mellan båtens huvuddator och däck, är att den ”fastnar” och vips kan man gå på grund. Seapilot är ett lätt, säkert och snabbt verktyg att hantera sjökortet med under skärgårdssegling. Andra praktiska funktioner i Seapilot är möjligheten att ställa in säkerhetsdjup, ha en tydlig fartvektor och vetskapen om att man alltid använder uppdaterade sjökort.

På lördagskvällen var i stort sett hela besättningen samlad på Hotel J och vår meteorolog Lage Larsson gick igenom vad vädrets makter förväntades servera. Redan då var det mycket som tydde på att förhållandena skulle passa oss alldeles utmärkt. All ”routing” med båtens väl intrimmade polarprogram visade på stora möjligheter att slå banrekordet. Intressant nog var det en av ambitionerna som HiQ hade gått ut med i sin pressrelease några veckor tidigare: ”Vi har med HiQ-trimaranen banrekordet för flerskrovsbåtar sedan 2008 och nu vill vi fira våra 20 år som börsnoterat bolag med att satsa på att även slå rekordet för enskrovsbåtar runt Gotland!” Tänk vad rätt koncernchef Lars Stugemo och kommunikationschef Erik Ridman skulle få. Det är inte ens vart femtonde år som vindförhållandena är så gynnsamma som i år för att slå banrekord. Erik, som också är en duktig seglare, var med ombord och rapporterade kontinuerligt hur vi låg till på banan till kunder och de 1600 anställda. HiQ:s andra besättningsmedlem Mattias Reintz fick möjligheten att briljera med företagets datorkunskaper då jag på fredagskvällen upptäckte ett icke välkommet, allvarligt problem med båtens huvuddator. Natten till lördagen var min sömn orolig men på lördagsmorgonen hade Mattias, tillsammans med Ysbrand, löst problemet och dessutom gjort datorn snabbare än tidigare.

Vi hade ytterligare ett par situationer som inte lämnade navigatör Nilson oberörd, detta efter starten på väg ut ur skärgården. Med ett djupgående på fem meter må man vara försiktig. Vid ett tillfälle, under några sekunder, tillät jag att vi endast hade någon meter under kölen vilket inte kändes helt bekvämt. Vid ett annat tillfälle fick vi några sekunders lä bakom ön just före Kanholmsfjärden. När vinden åter kastade sig över oss kom inte storseglet ut snabbt nog. Vi lovade blixtsnabbt upp i vindögat och stäven hade inte många meter kvar till land innan Bouwe lyckades få ner den på rätt kurs och vi kunde andas ut.

I snabb takt sträckte vi för styrbords hals ut över Kanholmsfjärden i SSV vind. Jag förstod, under debriefen med Lage efter racet, att vi förutom en släng av tidig sjöbris huvudsakligen hade seglat i gradient vinden från det annalkande lågtrycket under en stor del av skärgårdsseglingen. De mindre båtarna fick mer SSO vind skapad av sjöbrisen och förlorade tid på det jämfört med oss. Att det i år blev ett så kallat ”Big Boat Race” blev ännu tydligare efter målgång. Den västliga och senare sydvästliga vinden vred över till nord på tisdagsmorgonen. Det gjorde de mindre båtarna chanslösa att slå oss på beräknad tid.

Figur 1. Efter Almagrundets fyr kom ett fördelaktigt vindvred till vänster som gjorde beslutet att stagvända från babord till styrbord enkelt. 

Från det att vi lämnade skärgården utanför Sandhamn bestod seglatsen till 90% av så kallad ”power reaching”: hård halvvindssegling, vilket är något som dessa styva VO65-båtar gillar och är byggda för. Ett par timmars kryss ut till Almagrundet och en timmes kryss runt Hoburgen var allt ”upwind work” som bjöds. Efter Alma fick vi innan högervredet, ”tråget”/fronten, ett fördelaktigt vindvred till vänster som inte syntes i några av GRIB-filerna. Figur 1 visar överst Almagrundets fyr. Kallfronten gav sedan ett snabbt vred från 145 till 190 TWD på bara 30 minuter och beslutet att stagvända från babord till styrbord blev enkelt. Snabbt vred till väst gav oss en rasande fart ned från Alma till Hoburgen och lika hisnande fart därifrån upp till mål i västlig och sydvästlig vind. Dessa båtar skapar, drar den skenbara vinden, så långt föröver att vi använde vår stora Code Zero både att länsa och kryssa med i lättare vindar ut genom skärgården. Även i hårdare vindar, med mer akterlig vind, använde vi vår Code Zero. Bouwe är en mästare i bedömningen när att byta segel och vilket segel som skall väljas. Han har ju kappseglat just den här båten cirka 90000 nm vilket underlättar. De få men jobbiga segelskiftena gick helt utan mankemang. Inte en enda liten pryl gick sönder, vare sig besättning, segel, löpande tampar eller något på eller i båten, mycket tack vare Ysbrand och hans fru Christas ansvar för båtens tekniska underhåll. Christa var också med ombord som duktig kappseglare och såg till att vi fick i oss tillräckligt mycket vätska och energi i form frystorkad mat och annat smått och gott.

Vår närmaste konkurrent VO65:an AmberSail2 var bara 13 minuter efter oss i mål och höll oss på alerten hela vägen runt banan. Trots det kände vi aldrig något starkt hot efter att vi lyckats starta före henne vid Skeppsholmen.

Ett märkligt fenomen är att man seglar dessa båtar med relativt stor krängning. Ett annat märkligt fenomen är avdriften. Till min förvåning berättade Bouwe att avdriften ofta är negativ. Det betyder att svängkölen, 40 grader upp i lovart, ihop med lä ”daggerboard”, dubbla roder och kanske vattenballast gör att båten ibland ”klättrar” mot vinden istället för att förlora kurs över grund mot lä. Det är något som jag aldrig har hört talas om och inte heller kan förklara.

Bakgrunden till detta lyckosamma sommarprojekt sträcker sig en bit tillbaka i tiden. 2001 bjöd Bouwe in mig att segla som navigatör på Amer Sports One under VOR. Bouwe var co-skipper under den bästa ledare/skeppare jag någonsin seglat med: Grant Dalton. Nästa gång som Bouwes och mina vägar korsades var 2004 då jag jobbade med Pelle Norberg och trimaranen HiQ. Vi blev involverade i att försöka skaffa finansiering åt Bouwe till VOR. Det blev inget av Pelles och mina ansträngningar den gången, istället fick Bouwe hjälp av spanske kungen och Telefonica som partner. Dagen efter att Ann-Sofie och jag förlovat oss på St Martin i december 2007 ringer Bouwe och frågar: ”Vill du segla som navigatör och coacha Fernando Echavarri i ledarskap på spanska Telefonica Black? Besättningen består av OS-seglare och TP52-seglare, men de har aldrig seglat runt jorden och Fernando har aldrig varit skeppare på en större båt.” Ann-Sofie var inte alls road av förslaget, men inviten resulterade i mitt sista VOR 2008-09.

Våren 2017 hade Bouwe redan haft det holländska företaget Brunel som partner i ett VOR men behövde mer finansiering än vad Brunel kunde erbjuda. Åter ringde jag Pelle som under våren och försommaren gjorde ett fantastiskt jobb och var inte långt ifrån att hitta de felande miljonerna. Bouwe och Gideon Messink (projektledare i de båda Brunel-projekten) lyckades ändå i sista stund få ihop en minimal budget och kom till start. Med bland andra den unge America’s Cup-vinnaren Peter Burling ombord gjorde de en otroligt fin insats och kom på en mycket hedrande tredjeplats totalt. Detta med mindre än halva budgeten jämfört med vinnande Dongfeng och tvåan Mapfree.

Efter en intensiv höst i mitt nya yrke som beroendeterapeut/läkare åkte jag i januari på en tio dagar lång meditationsretreat i Gilleleje i Danmark. Bouwe bor i Gilleleje och råkade vara hemma. Det blev fika och seglingssnack: ”Jag vill göra ett race till runt jorden… jag har fortfarande kvar att vinna...”, berättade Bouwe och spontant föreslog jag: ”Skriv till Pelle som jag bedömer är den som är bäst på att kunna sälja in, bygga upp och genomföra ett projekt och skapa nöjda finansiärer.”

Det tog inte många dagar innan Pelle hörde av Bouwe och snart var karusellen igång. Bouwe, Gideon, Pelle och jag förhandlade fram ett avtal oss emellan med sikte mot The Ocean Race. De tre som aktiva partners och med mig som rådgivare baserat på min erfarenhet att ha initierat tre jorden-runt-projekt och ett antal så kallade sommarprojekt. Pelle hade passande nog avlutat sitt jobb som VD för ett medelstort företag och satte full fart. Tack vare sina goda relationer till ledningen på HiQ lyckades han på bara några veckor förhandla fram ett kontrakt mellan HiQ och Gideon Messinks bolag i Holland som äger VO65:an vi seglade med i ÅFOR. Jag har bara fungerat som Pelles ”bollplank” i hans fokuserade arbete och har följt strömmen av de många hundra e-mail som krävs för att komma i mål med ett sådant avtal, trots att det bara sträcker sig över några sommarveckor. HiQ har också fått möjlighet att låta anställda och viktiga kunder segla på denna massiva, kraftfulla seglingsmaskin.

Snabbt, vått, spännande, intensivt, ansträngande och kul är en bra sammanfattning av denna omtumlande upplevelse. Det fanns inte tid för sömn, det gick för fort för att ta tid till att sova i rollen som navigatör, men några gånger vilade jag på kojen. Det känns både märkligt och roligt att kunna utöva en sport så här högt upp i ålder. Jag fyllde 70 år i mars och det senaste året har jag hamnat på tre båtar under totalt fyra tävlingar som vi alla vunnit. Kanske är det dags att lägga kappseglingsstövlarna på hyllan? Hjärnan, erfarenheten och viljan tycks fungera men kroppen ger ibland signaler som jag inte alltid är så bra att lyssna på. Vi får väl se.

Text Roger Nilson

HiQ 4 var inte bara först i mål i årets upplaga av ÅF Offshore Race utan knep också totalvinsten samt slog banrekordet för enskrovsbåtar med en snittfart på 13 knop.