Gotland Runt bakifrån

Att Gotland Runt genomfördes i veckan har nog ingen missat. Tävlingen, som kan liknas vid skidornas Vasalopp, och som blandar proffs med amatörer. Vi vet hur det gick för de bästa båtarna, men hur gick det för båtarna längre bak? Här är historian om mitt första Gotland Runt, i den minsta båten på startlinjen, en Seascape 27 SE med fyra personer ombord.

Fredag, två dagar till start. Sandhamn.

Varför gör jag Gotland Runt-premiär i pappas båt? Minst i fältet. Fyra i besättningen. En sover i taget. Det blir 5 timmar sömn, 15 timmar vaken tid (5 av de timmarna i vila på däck). Jag kunde ju också ha insett innan att jag skulle bli vice-meckansvarig. Nu har jag spenderat gårdagens natt med att packa, för packtiden under veckan åts upp av meck. Är vi redo då? Allting funkade imorse. Allt meck var meckat och skärgårdsracet gick toppen. Nu sitter jag vid rodret på väg in till Sandhamn. Ovanför mig försöker pappa skära ned storen, då repliket rappat ur masten och kilat fast. Motorn la precis av, vi får inte igång den igen. Vi har ingen stor och ingen motor. Seglingsledningen håller på att bogsera in oss i hamn. Varför försökte jag inte hitta en proffsbesättning och ta seglingen första gången och båtägandet senare?

Lördag, en dag till start. Sandhamn.

Vi har fått en ny stor. Tur att vi har såmånga bra vänner! Hugo, den sista pusselbiten i vår besättning kom ut med stor och keps! Nu ska vi njuta av stämningen i Sandhamn. Imorgon går starten. Sover jag inte mellan 14-19 imorgon (starten går 14.30), får jag inte sova förrän klockan 10 på måndag. Det är sådana saker som gör mig nervös, inte tävlingen i sig. Som jolleseglare har jag aldrig tävlat i mer än 1 timme i taget.

Liten båt mellan alla stora. Foto: Privat

Söndag 16.00. Södergrynnan.

Vilken tur att jag seglar pappas båt så jag vågar ta plats och kan bidra. Starten gick superbra! Jag fick lägga upp den precis som jag ville. “Den lilla lilla båten längst i lovart kommer iväg perfekt,” sa Stefan Rahm i livesändningen. Pappa nödsplitsar focktrimmet som gick av några meter efter start. Vi slår runt Svängen och inser att det kommer bli kryss, inte vår starka sida. Men vi går bra! Det blir trångt på layline upp till Södergrynnan. Vi får en jumpscare av Tschuss som plötsligt dyker upp i lä. Lika plötsligt som hon dök upp försvinner hon. Mäktigt! Nu kör vi på riktigt. Nu har jag blivit avlöst vid rodret och ska gå och lägga mig. Det blåser, mycket. Dessutom är det pissregn och mörkt, mycket dramatiskt. Hoppas jag somnar.

Blåsig och regning första natt. Foto: Privat

Måndag 08.00. Utanför Gotska Sandön.

Jag lyckades somna under min vakt. Jag vaknade i tid och fick runda ner efter Svenska Högarna. Medan jag sovit har de tagit in två rev och hissat stormfock. Vi föll runt märket precis innan Boj Boj. Coolt tycker jag som brukar följa på TV. Vad tur att jag seglar med pappas båt så att jag får ligga och surfa som jag vill. När Anders sen löste av mig hade sjösjukeplåstret kickat in. Varje gång jag blundade somnade jag. Jag vaknar på morgonen klockan 8. Vinden har vridit 180 grader, dojat och jag har luddiga minnen av att vi inte orkat byta segel. Alla utom Hugo har varit sjösjuka. Nu är seglen bytta och vi swishar ner mot Gotland i 11 knop. Fören lyfter i varje våg och vi surfar om båtarna runt oss. Jag sätter resans hastighetsrekord på 16,4 knop i en surf som får skrovet att darra. Segling när det är som bäst.

Den erfarna halvan av besättningen har bytt försegel utan att jag vaknat. Foto: Privat

Tisdag 00.00. Faludden.

Vi har kryssat i evigheter. Det säger i alla fall de som hade vakt när den värsta kryssen var. Jag har bara varit med på den roliga kryssen. Hugo styr och jag trimmar. Vi lyckas gå om två Linjetter och bestämmer oss för att ta ut slaget mot Hoburgen. Det kommer ändå bara vrida till kryss. Solen går ner och jag får se en efterlängtad solnedgång (jag älskar solndegångar). Det blir en nästan stjärnklar natt. Jahaaa, det är på grund av sånt här man älskar segling offshore. Jag har ju alltid vägrat då jag inte förstått varför man ska segla efter läggdags. Nu sätter vi kurs mot Hoburgen!

En av två solnedgångar. Fördelen med att gå långsamt är att man får se fler solnedgångar. Foto: Privat

Tisdag 14.00. Visby.

De senaste timmarna har vi tagit stryk av första dygnets fasta. Vi börjar ta slut. Fördelen med att inte ha ätit något i början är att det finns mer mat nu. Pappa dukar upp fikabuffé i sittbrunnen. Twix, Snickers, bananer, bars, ägg och Cola. Vi har några fokuserade gippar mot Visby, rundar och får båtens bästa vinkel ut från land. Helt på layline till mål ligger vi inte, men vi har surfar i 12 knop och det ska vrida ner senare. Det blir jolle-surfskola med lite broachar och livet är underbart igen. Jag går och lägger mig klockan 02, 55 distans till Alma. Snart är vi där!

Fikabuffen i sittbrunnen. Några bilder på våra snabba surfar finns inte, då var vi fokuserade! Foto: Privat

Onsdag 07.00. 10 distans från Alma.

Varför står vi still? Ni skulle ju väcka mig vid Alma varför har ni inte gjort det? Vi är inte i mål, var är vi? Varför gör vi en knop? Ångesten kryper sig på. Lite sömn, lite mat, mardrömmar under natten och en tvärsäkerhet om att vi borde gått i mål resulterar i ett sammanbrott. 15 minuter senare har det gått över (heja idrottspsykologi!). Jahopp, här ligger vi och guppar. Det är stiltjeflugor överallt. Nu då? En knop är ändå något. Vi äter, sover och hissar upp pappas mobil med internetdelning i masten så vi kan uppdatera sociala medier. Gupp gupp. Vilket antiklimax.

Gupp gupp. Man måste ta sitt media ansvar på allvar! Foto: Privat

Onsdag 11.00. Alma.

JA! Det blåser två knop! Vet ni hur mycket mer två är än noll? Mycket! Hugo, Lerums Seglargymnasiums egna Wind Whisperer, har tagit oss runt Alma på de små, små byar som kommer. Inte ett enda fick missas, då hamnade man i ett nytt hål. Det var säkrast att han styrde. Nu sätter vi gennacker! Okej, den hänger bara. Nu blåser den upp! Nu hänger den. I tre knop rör vi oss långsamt mot mål.

Blankt vatten vid Alma. Den här vyn hade vi några timmar. Bild: Privat

Onsdag 21.00. Sandhamn.

Vi gick i mål till slut. Bra födelsedagspresent till pappa! På yttersta bryggan stod vänner från Offshore Clinicen och jollevärlden och hejade. En glad överraskning som får det att kännas värt ansträngningen. Vi la oss i hamnen, rev ner seglen och gick för att hämta den obligatoriska korven och ölen. Folk kom fram och sa “bra kämpat” och “bra start”. Hade jag känt att jag var en lika stor anledning till starten, racet och att vi gick i mål om jag inte varit på pappas båt? Hade jag varit lika trött och nöjd? Säker kommer jag aldrig vara, så lika bra att bestämma att det här var den bästa premiären jag kunde göra.

Äntligen gick vi i mål - till världens bästa hejarklack. Foto: Privat

Tack till pappa och Anders Ryrfeldt för att jag fick komma in och kasta om i erat team. Tack Hugo för att jag fick göra det i ett team med 50% ungdomar. Tack KSSS Offshore Clinic och Pro4u för all förberedelse och att jag hade så mycket att bidra med. Slutligen, tack mitt knä för att du gick sönder så jag fick anledning att kliva ur min comfortzone. Det här vill jag göra om!

Text: Elisa Lindskog

Top