Garanti behövs inte i en container

Garanti behövs inte i en container

”Börja med att reparera autopiloten”, ropar Margareta. Jag kan knappt se henne i mörkret i sittbrunnen. Vinden får vågorna att ryta, och jag kan knappt höra vad hon säger. I två dygn har vi seglat med vår Allegro 30 “Anna Lisa” från Gran Canaria mot de afrikanska öarna Kap Verde. Ett block på vindrodret har ramlat av.


“skickliga hantverkare kan fixa allt med inget“

Arbetsställningen för att reparera det är upp och ner, ut över aktern på båten, och det får min sjösjuka att bryta ut. Hela min middag blir skickad i en tjock stråle ner i det mörka vattnet. Även om jag är fastspänd med livlinan till båten, känns det alltför farligt att ha hälften av kroppen utanför aktern för att reparera vindrodret. När det gav upp satte jag på autopiloten i stället, men av någon anledning fungerar den inte nu när vi så desperat behöver den.

“Börja med autopiloten”, säger Margareta igen och tar rodret. Hon måste använda mycket kraft, eftersom vågorna är stora. En liten stormfock drar oss framåt i över 10 knop när vi i mörkret surfar ner för vågbergen i den starka vinden. Anna Lisa klarar både vågor och vind bra, det är vi andra som lider av sjösjuka. Och nu även av oro: Är vi tvungna att styra själva de kommande fem, kanske sex dagarna?

Garanti behövs inte i en container. Foto Familjen Veber

Jag hämtar verktygslådan och tar med autopiloten ner i salongen. Hur ska jag kunna reparera ett så komplext elektroniskt och mekaniskt instrument? I en mörk värld som gungar och är full av oväsen? Jag är rädd för att skruvarna som jag skruvar loss ska försvinna när jag lägger dem i en låda på det skakiga bordet i salongen. Autopiloten är helt ny och det är fortfarande garanti på den. Men vad hjälper garantin när man seglar i den afrikanska natten i 18 m/s från nordost? Jag skruvar loss alla skruvar och autopilotens mage är blottad. Allt ser bra ut. En våg lägger båten ner på sidan och jag måste hålla i skruvarna så att de inte försvinner när vi gungar.

Jag kan dock inte ge upp och drar lite i en stång, vrider på ett hjul och undrar om det som sitter fast egentligen ska vara löst eller omvänt. Hela tiden tänker jag att jag måste få igång autopiloten igen. Att jag inte vet hur allt hänger ihop är ingen ursäkt.

Garanti behövs inte i en container. Foto Familjen Veber

Den ska fungera nu när inte vindrodret gör det. Ett av kugghjulen sitter helt fast. Jag trycker hårt på det för att få in det där jag tror att det egentligen ska sitta. Det gnisslar. Om jag bryter några av de små plastdelarna blir det helt omöjligt att få igång autopiloten igen. Jag kan inte se Margareta ute i mörkret, men jag tvivlar inte på att hon kan hantera båten medan jag håller på med autopiloten. Klick. Kugghjulet har flyttats, och där det tidigare var fast kan det nu rotera. Kan problemet ha varit att kugghjulet hoppat ut ur sin plats?

Efter en halvtimme har jag samlat ihop autopiloten igen. Jag pressar ihop läpparna när jag går ut till Margareta, kopplar in sladden och provar om den fungerar. Elmotorns tickande ljud när den driver rorkulten från sida till sida för att parera vågorna, är lika ljuvligt som smaken av den första koppen kaffe på morgonen. Anna Lisa styr sig själv igen.

Fixa allt med inget

Som långfärdsseglare måste man vara mer eller mindre oberoende av land. Inte bara med el, vatten och bränsle, utan också med reservdelar och reparationer.

Det krävdes en svets för att laga vindrodret, och det är ett av de få verktyg vi inte har på Anna Lisa.

Precis som långfärdsseglare har människorna på Kap Verde inte så gott om pengar. Utan möjlighet att köpa nytt blir de skickliga hantverkare och kan fixa allt med inget (både Kap Verdearna och långfärdsseglare).

Garanti behövs inte i en container. Foto Familjen Veber

I hamnen i Palmeira på ön Sal frågar jag på en blandning av spanska, portugisiska och engelska några pojkar om de känner till någon som kan svetsa. De diskuterar livligt och gestikulerar på ett rytmiskt sätt som passar bra till deras sjungande kreolska språk. Så tar de med mig upp i staden. Vi passerar det ljusblå huset som är polisen och det orange huset där det finns en gammaldags affär, ungefär som den på Saltkråkan. Sedan passerar vi huvudgatan där det bara kommer ett dussin-tal bilar varje timme. Några kvarter bort går vi förbi en krog som är tom, men som ändå fylls av musik från en sorgsen gitarr. Till slut kommer vi fram till en rostig container. Bredvid har en man precis lyft av toppen på motorn i en Citroen Berlingo, som jag gissar aldrig skulle gå igenom en svensk bilbesiktning.

Med gester visar jag vad jag vill ha svetsat.

”Bzzzzz”, säger jag medan jag håller ihop vindrodrets delar och låtsas att jag svetsar. ”Trrrrr”, fortsätter jag och gör om mina händer till en borrmaskin.

Trots språkbarriären förstår han omedelbart vad som ska göras. Från containern, som visar sig vara en verkstad, drar han en sladd tvärs över gatan och hanterar vinkelkapen, borrmaskinen och svetsanläggningen på ett så professionellt sätt att jag skulle våga anlita honom som tandläkare. Hans timtaxa är lyckligtvis lite lägre än min tandläkares och han vill bara ha ungefär 40 kr för sitt arbete. Det finns lyckligtvis utrymme i vår låga budget för att klara det.

Den riktiga idén

Man tror att det är ett problem, om det inte finns en marinbutik där man kan åberopa sin garanti, eller en auktoriserad motorverkstad där man kan få originalreservdelar. Det är det inte. Det finns alltid en verkstad i en container där man kan reparera det mesta. Det hade vi glädje av flera gånger på vår resa till Karibien.

Själv har jag nu lärt mig att alla problem går att lösa. Det är bara en fråga om att få den riktiga idén. Det spelar ingen roll om utmaningen är ombord på båten eller på kontoret. Numera behöver jag inte ha ett hot hängande över mig om att handstyra båten under fem dygn i kuling. Jag kommer att hitta en lösning ändå.

Text Thomas Veber

Foto Familjen Veber

Garanti behövs inte i en container. Foto Familjen Veber

Top