WALLÉNS FANTASTISKA ÄVENTYR

Hans Wallén är en av vårt lands mest meriterade seglare. Han började vinna stora mästerskap redan som junior men nöjde sig inte förrän han tog sin OS-medalj. Förutom att vara en duktig seglare, som presterat i allt från Drake till Tornado, är Hans också känd för att vara en mycket underhållande historieberättare som gärna delar med sig av mer eller mindre sanna berättelser hämtade ur hans rika seglarliv. Här följer en av dessa fantastiska historier, tänk om någon hade haft en kamera.

ETT OVÄNTAT TUNGVIKTSMÖTE

VAR: Onsala familjen Walléns kök

NÄR: 1991, fem år innan OS i Atlanta

ROLLISTA: Hans, Hans far Stig, en förvånad kanslist på RIF, Bobby, Bobbys fru och deras moped

Vad hände?

Hans hör ljudet av en moped som sladdar in på uppfarten. Han uppfattar tunga bestämda steg och ljudet av en kraftfull näve som bankar på dörren. Han öppnar dörren lite trevande. På andra sidan ser han konturerna av den största karl han någonsin skådat. Figuren, som helt förmörkar solen, sträcker fram en gigantisk näve. Det stora ansiktet spricker upp i ett leende och han utbrister med en mullrande stämma; Jag heter Bobby, när börjar vi träna? Den här historien slutar fem år senare då de två står sida vid sida på prispallen i Atlanta. Men hur börjar den?

Hans Wallén upplevs som en kraftfull karl men i verkligheten är han varken särskilt stor eller tung. Detta till trots gav Hans sig på en av seglingsvärldens riktiga tungviktsutmaningar, den prestigefyllda Starbåtsklassen. Båten som lanserades 1911 och blev en OS-klass 1923 har överlevt tidens tand och är enligt många klassen man helst vill lyckas i. Många har förälskat sig i de rena linjerna, den avancerade riggen och den höga nivån på tävlingarna. I få andra klasser får man samma chans att bevisa sig som rorsman, trimmer, strateg och taktiker. Hans hade många av dessa kvalitéer men saknade en viktig pusselbit för att lyckas fullt ut; en tung och duktig gast som han kom väl överens med. För att bli riktigt snabb bör besättningen tillsammans väga nära de 200 kg som är maxvikten. Hans lyckades inte hitta någon gast som var både stor och bra nog, trots att han provade sig genom Sveriges mest välväxta seglare blev det aldrig helt rätt.

Efter ytterligare en medioker dag på en regatta i Mississippi sitter Hans och deppar på John Danes beryktade husbåt. Han är bekymrad över att han och hans besättning inte riktigt hittar farten och bestämmer sig för att be bordsgrannen John McCausland Senior om trimtips. Den grånade legenden har fyrtio års erfarenhet i klassen och är erkänt duktig på Starbåtens komplicerade trim. ”För varje år lär jag mer om hur man trimmar båten, men ju mer jag lär mig, ju mindre säker blir jag. Det enda jag efter fyrtio år är helt säker på är att ju tyngre man är ju snabbare går båten på kryssen.” Hans lyssnar på visdomsorden och funderar på om det verkligen kan vara så enkelt. Dagen efter ser han på konkurrenterna med nya ögon och inser att alla båtar i toppskiktet har besättningar nära maxvikten. Det blev helt uppenbart för Hans att han behövde hitta en ny och större gast. Men hur skulle det gå till?

Några dagar senare sitter Hans hemma hos sin far och mor i Onsala. Stämningen runt bordet är inte på topp, det starka kaffet smakar surt och de finska pinnarna som fru Wallén bakat dammar i munnarna. Hans hänger med huvudet och säger; Hur skall jag någonsin hitta en gast på 135 kg? Pappa Stig Wallén försöker vara uppmuntrande och menar att det skall väl inte vara en omöjlighet. Hans suckar och påminner sin far om att han seglat med tio av de tyngsta och bästa seglarna i Sverige under säsongen men det har inte fungerat riktigt bra med någon av dem.

Hans pappa reser sig med ett plötsligt ryck. Han har en idé; Måste det nödvändigtvis vara en seglare? Det finns massor av duktiga idrottare som väger så mycket. Någon av dem måste ju kunna lära sig segla! Hans ser skeptiskt på hur pappan frenetiskt bläddrar i sin adressbok borta vid kökstelefonen. Han mumlar något om riksidrottsförbundet varefter han lyfter luren och säger; Jag heter Stig Wallén, min son skall segla OS och behöver en gast som väger 130 kg eller mer. Känner ni till någon som är ledig?

Det blir tyst en stund men ganska snart ser man på Stigs ansikte att det är goda nyheter. Samtalet avslutas och Hans, som vid det här laget hunnit bli ganska upphetsad, hoppar upp och ner på köksstolen och ber sin pappa berätta vad som sagts. Stig som uppenbarligen är i ett tillstånd av lätt chock svarar lite sävligt; Det finns tydligen en spjutkastare som just slutat och som seglat jolle som ung, han heter Bobby Lohse, väger 130 kg och bor här i Onsala.

Nu är det Hans tur att rusa bort till telefonen. Hans fingrar forsar fram över telefonkatalogens tunna sidor och snart hittar han numret till familjen Lohse. Det är fru Lohse som svarar och hon får genast en rad snabbt ställda frågor; Ja, Bobby väger 130 kg. Ja, han är i fin form. Ja, han är jättestark. Ja, han gillar att segla. Jovisst, han skulle säkert kunna ta tjänstledigt om det blev aktuellt. Ja, han har ledigt i morgon. Nej, han kan inte prata just nu, han är nere och mekar med familjens båt. Ja, jag skall hälsa honom att du heter Hans Wallén och att ni skall segla OS i Atlanta och att ni börjar träna i morgon.

Vad sa han, frågar Hans pappa? Hans sätter sig ner och säger lite fundersamt; Han var inte hemma så jag pratade med hans fru. Hon trodde att han skulle kunna vara sugen. Han var i hamnen och mekade så hon skulle ta mopeden ner och berätta.

Far och son sitter försjunkna i egna tankar och funderar på livets många oväntade vändningar. Då hör de ljudet av en Puch Dakota som sladdar in på uppfarten, tunga bestämda träskosteg och en spjutkastarnäve som bankar på dörren.

Text: Fredrik Aurell