En seglats över Atlanten

Det är en mäktig känsla aἀ ligga på rygg på däck och tiἀa upp mot den gigantiska stjärnhimlen, mot masἀoppen som vajar Ḁam och tillbaka på eἀ nästan kusligt säἀ, upplyst av topplanternan. Det enda som hörs är vinden som i ojämn takt sliter i seglet och de höga vågorna som brusar när de slår mot skrovet. Luᴀen är ljummen. Det är naἀ och vi är miἀ ute på Atlanten, på eἀ av de gigantiska världshaven, på väg mot Västindien non-stop Ḁån Gran Canaria. Allt som ᰀnns är himmel, hav och vind. Det är en makalös känsla av Ḁihet. Av spänning. Och av lycka.

Äventyr på världshavet

Vi är tio personer ombord som delar dessa känslor av just frihet, spänning och lycka. Några känner varandra sedan förut, men i övrigt är det en unik kombination av karaktärer som alla har eἀ gemensamt intresse, eller till och med passion, att segla.

AtlAntic RAlly foR cRusieRs

Äventyret börjar redan en dryg vecka innan avfärd med sammankomst i marinan i Las Palmas. Där bekantar vi oss med Pitanga för första gången, en Oyster 745 som är mer bekväm än mångas permanentboende på land. Det hälsas glaἀ med lite nervösa leenden – inte nog med aἀ vi ska bo och leva tillsammans i ungefär tre veckors tid, vi ska också på eἀ säkert säἀ ta Pitanga och oss själva till andra sidan Atlanten. Någon har drömt om aἀ korsa det stora havet sedan barnsben medan en annan gör det för tredje gången. Oavseἀ bakgrund eller anledning så är det vi som är teamet som genomför deἀa otroliga äventyr.Vi deltar i den årliga seglingstävlingen ”Atlantic Rally for Crusiers” (ARC) och lämnar Gran Canaria samma dag och samma tid som 280 andra segelbåtar med målet St Lucia. Men själva tävlingen är sekundär, det här är eἀ event med deltagare i alla åldrar med fokus på gemenskap och seglingsglädje, vilket märks tydligt på det fullspäckade schemat med seminarier, mingel och festligheter inför starten. Det Ḁnns en racingklass om man vill gå all-in över Atlanten, men de ᴀesta ser det här som eἀ äventyr, en upplevelse för livet.Mot KaribienDen sista söndagen i november lämnar vi Gran Canaria på eἀ mycket högtidligt säἀ med pompa, ståt och applåderande publik medan båtarna skapar traḀkstockning i den lilla kanalen ut från marinan, där jag får äran aἀ med eἀ stort leende styra Pitanga ut mot havet. Stämningen är oslagbar. Solen skiner, det vinkas och tjoas och tjimmas från land och tack vare vår egen underhållare Per ombord, spelar vi alla på små instrument och sjunger vår team-song om och om igen.”Piiiitanga, crossing the Atlantic! Piiiitanga, sail a liἀle faster! Piiitanga, she has to be Ḁrst in St Lucia!” Succén är eἀ faktum, både ombord och på land.13.00 går startskoἀet och alla båtar ilar över startlinjen. Nåja, så goἀ det går i fem sekundmeter vind och något som ser ut som myrornas krig på ploἀern. När den värsta adrenalinkicken lagt sig och första kvällen nalkas, äts det paella i solnedgången och småpratas om sjösjukeplåstrens kommande eᰀekt. Allt känns väldigt härligt.

MycKet förberedelser

Livet på båten är lite av eἀ socialt experiment. Tio personer som inte känner varandra ska spendera cirka två veckor tillsammans på en, även om båten är ganska stor, begränsad yta. Båten seglas dygnet runt eᬀer eἀ rullande schema vilket medför både oregelbunden och för lite sömn hos alla. Det gäller aἀ inte tappa fokus, det är en stor båt och kraᬀerna i hav och vind är starka.Aἀ vara ute till sjöss under så lång tid kräver också sina förberedelser och många team har planerat överseglingen under minst eἀ år. Inte nog med aἀ båten ska vara redo för den påfrestning som det är aἀ segla oavbrutet, även besäἀningen ska klara av det. Man ska hålla sams, ha bra energi och inte minst äta och dricka ordentligt – och det sistnämnda är min uppgiᬀ aἀ se till. Det är eἀ projekt i sig aἀ handla och planera alla frukostar, luncher och middagar med tillhörande dryck till så många under så lång tid. Men eᬀersom Pitanga är en av de bekvämare båtarna man kan tänka sig, är livet som kock ganska mysigt med både mikrovågsugn och induktionshäll, samt stor kyl och frys.Några av killarna är entusiastiska Ḁskare så vi har hela tiden två linor med rejäla beten i vaἀnet eᬀer båten och det dras upp både en, två och tre stora Ḁskar under besäἀningens jubel. Det nöjda mumsandet på både frukost, lunch och middag med tillhörande glada tillrop om fantastisk mat kan skämma bort vilken hobbykock som helst, och vi är alla rörande överens om hur stor inverkan god mat och dryck har på eἀ äventyr som deἀa. Tillsammans med några väl valda låtskaἀer från Pers Pitangasånghäᬀe så klart.

när det inte blir soM Man tänKt sig……Men det blir bra ändå

Trots aἀ fokus egentligen inte ligger på tävlingen, så vill vi alla vinna. De inledande dagarna är vi starka och ligger i täten, seglingen är fantastisk och vi ser inte skymten av en enda ”squall” som annars är både vanligt och stökigt eᬀersom seglen då måste revas för aἀ inte riskera aἀ gå sönder av de kraᬀiga vindbyarna.Solen skiner, det pustas och stånkas under de få men välgörande yogapassen på gungande däck, det lyssnas på musik, diskuteras gippar och strumpor (till gennakern) och applåderas när vi maxar med 13 knop och satellitmeddelanden når oss aἀ vi tagit placeringar i tävlingen. Men inget goἀ varar för evigt. En vecka in, när vi är miἀ på havet, säger det PANG. Det är eἀ av blocken till gennakern som av okänd anledning lossnar och ᴀyger upp i luᬀen. Sju man försöker under kaptenens lugna ledning fånga in och ta ner seglet, men kraᬀerna är starka och det tar över en timma innan vi lyckats få ombord den 400 kvadratmeter stora gennakern som då gåἀ i två delar och är borträknad för resten av resan.

Modet hålls uppe och i de läἀa vindarna säἀer vi läἀvindsgennaker och ilar vidare till dagen eᬀer, då det upptäcks en reva i den också. Stämningen sjunker lite när vi inser aἀ hoppet för aἀ vinna är ute – vi som låg så bra till! Vindarna och förhållandena är dock extremt gynnsamma och vi sniἀar till allas förtjusning 10 knop på bara storsegel och fock.

o’hoj, land i siKte!

Underbart är kort och tyvärr har även focken fåἀ sig en reva. Beslutet aἀ rulla in och starta motorn de sista dagarna är motvilligt men nödvändigt för aἀ ta oss iland. Det är dock fortsaἀ glaἀ ombord och det beräἀas både den ena och andra galna historien nu när alla kommit varandra närmare. De sista vackra solnedgångarna avnjuts med en kall öl och plötsligt ropas det från vakten aἀ land är i sikte! Jodå, toppen på berget Gros Piton på St. Lucia börjar skymta vid horisonten och pulsen stiger ombord. Samtidigt blandas läἀnade leenden med lite mer molokna; det här betyder ju slutet på vår resa, slutet på vårt gemensamma äventyr.

När vi lägger till i marinan välkomnas vi med den klassiska karibiska drinken Rum-Punsch och det skålas, sjungs och ingen verkar riktigt vilja säἀa den första foten iland eᬀer 15 dagar till havs. När de ᴀip-ᴀopprydda tassarna till slut trampar ner på betongbryggan är det över. Vi gjorde det. Vi tog oss 3000 sjömil non-stop på öppet hav, över Atlanten. Och deἀa med glada miner, fräscha bananer ända till sista dagen och utan andra större katastrofer än tre söndriga segel samt eἀ tilltygat lillḀnger eᬀer eἀ missöde med vinschen.

Dagarna eᬀer ankomst droppar besäἀningen av en eᬀer en, men av aktiviteten i Whats-Appgruppen aἀ döma, är det numera tio vänner som skickar bilder, uppdateringar och födelsedagshälsningar till varandra. Det stora äventyret är över för den här gången, men minnena är många och Ḁna. Dessa återupplivas dock till viss del redan eᬀer eἀ halvår då undertecknad får möjligheten aἀ segla med samma båt på den något mer stökiga ruἀen från Västindien tillbaka till Europa.Men det är en helt annan historia.

Text och bild Linda Cederquist

Top