En brädbyggares historia
I november 1986 fattade Internationella Olympiska Kommittén beslutet att välja österriska Lechner som officiell bräda till vindsurfingtävlingarna vid OS i Seoul 1988. Det var en bräda som aldrig hade seglats. Den fanns bara på ritbordet. På upploppet passerade den Davidson Board, den svenska bräda som rankats som etta under hela urvalsprocessen. Beslutet förvånade en hel vindsurfingvärld.
"Jag hade först träffat Internationella Olympiska Kommittén i St. Moritz där jag visade upp min bräda och sedan i London. Vid båda tillfällena fick jag veta att min bräda rankades högst. När beskedet kom var det som en blixt från klar himmel. Det var en grym och oväntad besvikelse. Jag visste att jag gjort den bästa brädan och fått försäkringar att det var så. Det trodde jag räckte men det fanns uppenbarligen fler variabler." Orden är Jonas Davidsons.
Vid denna tid var den unge värmlänningen både en av världens främsta vindsurfare i OS-klassen rundbottnat och en av de ledande konstruktörerna. Hans bräda licenstillverkades, förutom i Sverige, även i Australien, Brasilien, England, Singapore och USA.
Sin första vindsurfingbräda byggde Jonas 1978 som 16-åring tillsammans med sin pappa. ”Vi gjorde varje detalj själva och jag sydde seglet på min mammas symaskin”. Sedan byggde han en ny bräda till varje säsong. ”Vi tog oss tidigt an utmaningen att hitta en skrovform som hade goda egenskaper i alla förhållanden. Därför experimenterade vi mycket med olika designparametrar.”
Parallellt utvecklade han sin kappseglingskarriär och efter några år började framgångarna på tävlingsbanan komma. 1984 vann Jonas både SM och NM i rundbottnat vars mätregel kallas division 2. Året efter kom den första internationella framgången då Jonas vann tunga klassen (över 70 kg) vid VM i England.
Parallellt hade han i liten skala börjat tillverkningen av Davidson Board. Efter en tid inleddes ett samarbete med den legendariske segelbåtskonstruktören Göran Marström. Det innebar tillgång till en avancerad byggmetod och starka laminat.
När så IOK:s oväntade besked kom valde Jonas att helt fokusera på seglingen och att kvalificera sig till OS i Seoul som svensk representant i vindsurfingklassen. På våren 1987 vann han ski-yachtingen i Cannes, en mytomspunnen tävling vid denna tid. Han bjöds sedan över till USA för att träna med det amerikanska landslaget. Vid VM 1988 i Israel kom Jonas på femte plats, enbart med fransmän före sig i resultatlistan.
Svenska Seglarförbundet räknade dock inte in VM som uttagning till de olympiska seglingarna utan kvalificeringen var enbart nationell och lättvindssegling värderades högt. Efter uttagningarna blev Jonas reserv på plats i Korea. När sedan OS-seglingarna genomfördes var det i hårdvind varje tävlingsdag, förhållanden där Jonas visat sig närmast oslagbar inför OS.
”Min frustration var total. Jag sprang ett maraton om dagen för att kunna hantera besvikelsen. Efter OS klippte jag helt med sporten. Jag kände bitterhet, både över att inte ha blivit ordinarie vid OS och över att min bräda inte hade valts. Jag var 26 år och ville ha ett vanligt liv och uppleva alla årstider hemma i Sverige. Att göra en ny OS-satsning var inte aktuellt.” Jonas utbildade sig, bildade familj och ägnade sig åt andra sporter men behöll en fot i den gamla världen genom kölbåtsseglingen.
Nästan 20 år senare hörde hans gamle kamrat Rickard Almqvist från vindsurfinglandslaget av sig. Han hade köpt en raceboard-bräda som Jonas fick prova. Det var ett test som inte föll ut helt positivt. Jonas tog därför fram sin konstruktion från 1980-talet och började modifiera den och idéerna började komma. Parallellt hade den ledande svenske paddleboard-atleten Magnus R Lindstedt hört av sig för att få hjälp att utveckla paddleboards för tävling. Det gav ytterligare erfarenhet. 2010 hade Jonas utvecklat den första moderna prototypen av en division 2-bräda med Rikard Almqvist som sparringpartner.
”Tanken var inte att göra en kommersiell bräda. Jag ville förverkliga en personlig dröm när lusten kommit tillbaka. Men, det handlade aldrig om revansch. Brädan skulle vara kul att segla i alla förhållanden och kunna seglas på kant för att få lyftkraft av centerbordet på bidevind, karakteristiskt för division 2-brädor. Jag experimenterade med kölkurvan, bredden, rundheten och placeringen av mastskena och centerbords-trumma. Jag fick också möjlighet att återuppta samarbetet med Göran Marström.”
På 1980-talet seglades den rundbottnade brädan med ett 6,5 kvm stort segel. När division 2-klassen återintroducerades 2014 var det med ett segel på 9,8 kvm vilket gjorde det möjligt att designa brädor för ett större fartregister och därmed enklare hantera brädan i farter över 20 knop.
2016 tog Jonas brons vid EM i division 2. Två år senare vann han silver vid EM i samma klass och vann det inofficiella SM:et. Parallellt hade han även framgång i den större Kona One- klassen där han tävlade med sin son Elias. Vid VM 2015 vann Jonas brons.
”Jag hade ingen hemsida utan konkurrenter pratade med mig på division 2-tävlingarna och undrade om jag kunde tillverka en bräda även åt dem. Det var självfallet hedrande och fram till idag har jag i samarbete med Kåre Ljung, Göran Marström och Julius Bravicius tillverkat fem brädor åt andra seglare. Jag tog också nytta av att testa andras utrustning och få feedback på min egen vilket gav viktig information. Jag känner mig väldigt tillfreds med designen nu och nära drömmen men viljan att fortsätta utveckla kommer alltid att finnas hos mig”.
Jonas har även provat att göra sin bräda foilande vilket är ett område att fortsätta utforska. Han tog även med sig sin kreativitet och konstruktionskunnande från 1980-talet när han utvecklade andra projekt efter vindsurfingkarriären. Bland annat har han byggt sitt eget hus vid Skurusundet efter att först ha avverkat virket och sågat till brädor i sina värmländska hemtrakter.
Han menar också att hans tuffare erfarenheter från OS, både IOK:s process kring brädval och uttagningarna som svensk representant, har stärkt honom på flera sätt senare i livet.
”Förr satte jag målet att vinna. Nu sätter jag mål jag kan styra över. Det ökar min chans till framgång och minskar risken att gå i frustration. Jag behåller lugnet bättre nu och har större tillgång till min kreativitet.”
Text och foto Daniel Nordlund