Chamsin-killarna har nu position14,23 N 38,43 W och håller kursen 255. Siktet är inställt mot Barbados och de har drygt 900 NM kvar innan de kan stiga i land och förhoppningsvis kunna fira jul. Killarna har inte haft kontakt med omvärlden på drygt 13 dagar men nedan kan ni läsa fortsättningen på följetången innan de kasta loss för att ta sig över Atlanten.

Mot kanarieöarna

 Då vi äntligen lämnade Marocko som inte riktigt föll mig i smaken, även om det var en fräck upplevelse, låg haven än en gång stilla. Vi puttrade fram för motor med ny billig diesel i tankarna och jag bekymrade mig nog mer över att hinna till Solarieöarna än det bränsle som gick åt. Filip Åberg, den sista som skulle mönstra på Chamsin innan atlantseglingen, var på ingång och vi hade orutinerat lovat att infinna oss före hans ankomst då vi redan förmått honom att boka om sitt flyg till en vecka senare.

Men snart kom vinden, denna var dock sydlig och därmed som vanligt rakt i näsan. Vi besvor vår vanliga otur och funderade på om inte även passadvindarna skulle vända så att vi fick kryssa över atlanten. Under natten vände dock vinden och tilltog i styrka nu halvvindade vi söder ut, vår båt visade nu vad den gick för då vi överskred 11knop och vi började göra framsteg även på sjökortet där våra tidigare positioner (som vi satt ut varannan timme) var deprimerande nära varandra.

När morgonen kom satt jag och Mathias på vakt och då vinden började dö ut så fick vi för första gången napp, rullen på fiskespöt som tidigare varit tyst skrek då linan löpte ut. Jag som styrde tryckte in autopiloten och grep tag i spöt för att hiva in vår fångst. Efter en stunds kamp mot muskelpaketet och några ”KOM DÅ FÄSK” (citat från den gamle och havet), kunde Matias hiva ombord fångsten med den skräckinjagande stålkroken. Första tonfisken var fångad! Det blev totalt tre tonfiskar under resan, vår frystorkade pasta byttes nu ut mot färsk fisk.

När vi en morgon äntligen siktade kanarieholmarna hade dock vinden vänt och vi kryssade samtidigt som vinden ökade allt mer. Jag hade vaknat några gånger under natten av att killarna gått upp i vind för att reva stor segel först en gång och sedan ytterligare en gång. Men när jag kom upp kunde vi inte ens bära fock och två rev, vi seglade med bubbla i storen och ändå vred sig Chamsin upp i vindögt då byarna träffade oss. Efter flera timmars riktigt obekväm segling bestämde vi oss för att göra ett stopp på Lanzarote för att byta till stormsegel och äta något innan vi seglade vidare mot Gran Canaria som var vårt sista stopp innan vi skulle ta oss an pölen.

Stoppet på Lanzarote blev inte långt, efter en stärkande lunch och en titt på vädret drog vi vidare. Vinden var dock återigen borta och vi puttrade för motor. Efter att ha flytt undan åskbyar och regn hela natten anlände vi på morgonen till Las Palmas där ARC som skulle lämnat två dagar tidigare låg och väntade ut det väder vi seglat igenom. Vi var grymt glada att de var kvar och vi verkligen sög i oss av goda råd och tipps från mer erfarna seglare. Det var verkligen en härlig stämning i hamnen och många nya ansikten kom förbi och pratade segling. Ganska många verkade faktiskt nyfikna på vår båt som skiljde sig en del från de flesta andra långseglare.

Morgonen efter så lämnade ARC och hur gärna vi än hade velat hänga på så var vi långt ifrån redo och med en klump i halsen satt jag och killarna på piren och såg dem segla iväg. Men vi skall komma över och med nya idéer kunde förberedelserna av oss själva och båten börja!

Text: Oskar Langenius