Vår television har i en serie program som de kallar "Ögonblicken som förändrade sporten" visat hur radikala ändringar i en idrottsgrens teknik eller utrustning har lett till stora förändringar av idrotten. I fråga om segling valde man att exemplifiera med vingkölens entré. Den påstods ha revolutionerat seglingen. Här resonerar Bengt O. Hult hur det förhåller sig.

I seglingarna om America's Cup 1983 var Liberty med Dennis Conner som rorsman försvarare och Australia II med John Bertrand vid rodret utmanare. Efter den sjunde och avgörande seglingen som utmanaren vann lyftes båten ur vattnet och åskådarna kunde för första gången se en köl med vingar. De ansågs vara helt revolutionerande och de påstods att båten var i det närmaste oslagbar. Låt oss se hur det stämmer.

Efter fyra seglingar ledde försvararen med 3 – 1 men efter ytterligare två seglingar var ställningen 3 – 3. Någon överlägsenhet från den ena eller andra båten kunde inte skönjas. När man i den avgörande sjunde seglingen hade avverkat 5/6-delar av banan och endast en läns mot målet återstod hade försvararen en ledning med 58 sekunder. Utmanaren hade nu två alternativ: att segla i den framförvarandes kölvatten och med säkerhet sluta som tvåa eller att göra något drastiskt. Utmanaren valde självklart det senare. Man seglade långt ut på banans ena kant i den förhoppningen att vinden skulle vara friskare där. Det är oklart om det verkligen blåste mera där eller om det var för att man fick segla två slörar som oftast är effektivare än en plattläns men när man gippat och seglat in mot banans mitt hade utmanaren en ledning med ett par båtlängder, en ledning som man behöll in i mål. Sensationen var ett faktum. Kunde man av detta dra den slutsatsen att utmanaren var vida överlägsen? Knappast. I varje fall i den sista seglingen var det ett resultat av överlägsen taktik. 

Patent för Ben Lexcens vingköl. Foto Larry Moran

USA hade för första gången blivit av med pokalen efter en lång serie av segrar - även om det inte rörde sig om 132 år som man felaktigt påstod i programmet. Det sved ordentligt men nästan ännu värre var förmodligen att Conner förlorat ansiktet genom att bryta mot den kanske viktigaste regeln i matchracing: att aldrig låta motståndaren gå sin egen väg. Nu gällde det att hitta på en bortförklaring. Om man kunde få allmänheten att tro att utmanarens vingar hade gjort den i det närmaste oslagbar skulle kanske skammen mildras något. Därav den överdrivna betydelsen av vingarna. Men att förlusten var kännbar kan man se av att försvararen genast protesterade för att båten med vingarna inte skulle mäta in som 12:a. Som mätningskommittén redan kontrollmätt båten avslogs protesten. När det sedan blev känt att kölen varit på Delfts tekniska universitet försökte försvararna få rektorn där att intyga att det var han som konstruerat kölen. Det skulle i så fall ha varit ett brott mot den regel som föreskrev att varje del av båten måste vara en produkt av det land båten representerade. Han förnekade naturligtvis att han haft något med konstruerandet att göra. Dessutom ansåg han att deras begäran var ett så fult försök att han gav publicitet åt brevet.

Fram till det att seglingarna återupptogs efter andra världskriget 1950 fick man nästan det intrycket att det inte var meningen att en utmanare skulle kunna vinna men då gjordes en del ändringar i gåvobrevet som moderniserade tävlingen. Båtarna skulle inte längre behöva vare mer än 13,4 m i vattenlinjen, det skulle vara tillåtet för utmanaren att skeppa över sin båt och – hör och häpna – man skulle tillämpa de internationella kappseglingsreglerna i stället för New York Y. C.:s hemmagjorda. Ändå fick man ibland bevittna nästan absurda matcher som när Nya Zeeland 1988 utmanade med en enskrovsbåt som var 37,5 m överallt och fick tävla mot en amerikansk katamaran som mätte 18,3 m. USA vann båda seglingarna överlägset. Mycket bättre var det inte 2010 då man tävlade i 90 fots flerskrovsbåtar. Oracle var en katamaran medan försvararen Alinghi var en trimaran. Utmanaren vann två seglingar överlägset, ena gången med 15 minuter. Hon var i själva verket så överlägsen att man ibland seglade utan försegel för att inte helt tappa kontakten med motståndaren.

Hur var det då med den 132 år långa obrutna segersviten? Den pokal som America erövrat 1851 vid distanskappseglingen runt Isle of Wight hette Hundred Guinea Cup. Vinnarna tog med pokalen till New York och ställde in den i ett skåp där den fick stå i sex år. Därefter lät man en gravör avlägsna gravyren och ersätta den med America´s Cup varefter den överlämnades till New York Y.C., som skulle få sätta upp pokalen i internationella kappseglingar. Det dröjde ytterligare 13 år innan den första kappseglingen om America´s Cup kom till stånd. Man seglade då utanför Long Island. En engelsk båt utmanade och mötte 23 amerikanska båtar. Mitt i denna röra av båtar gällde det för utmanaren Cambria att slå försvararen, vilket var en nästan möjlig uppgift. Försvararen Magic var en centerbordsbåt som kunde gena över grunda delar av banan. Utgången kunde bara bli en. Efteråt klagade engelsmannen och förklarade att om han inte skulle få möta bara en båt skulle han inte utmana på nytt. Han fick då löftet att det skulle bli så. 

När han redan året efter var tillbaka med Livonia och var nyfiken på hur försvararen såg ut visade man honom fyra båtar som var konstruerade för att vara överlägsna i olika vindstyrkor. Allt efter väderprognosen avsåg man att varje morgon välja den båt som bäst motsvarade rådande väder. Nu blev vädret ganska stabilt så endast två båtar användes. När en av dem vunnit tre gånger och den andra två gånger förklarade arrangören att nu hade man vunnit serien. Det var den amerikanska tolkningen av löftet ”endast en båt”.

Australia II:s vingköl. Foto National Museum of Australia

En av föreskrifterna var att en utmanare var tvungen att segla på egen köl till New York. Det innebar att en utmanare måste var konstruerad så att den skulle kunna rida ut en eventuell storm på Atlanten medan försvararen kunde ställa upp med en lättvindsbåt. Om det någon dag blåste så mycket att det skulle kunna gynna utmanaren kunde arrangören ensidigt förklara att vinden var för kraftig för att tillåta kappsegling. För att förhindra att en utmanare skulle komma till tävlingen med ett konstruktionsmässigt genidrag var han tvungen att 12 månader i förväg överlämna fullständiga ritningar till sin båt så att försvarararen skulle kunna kopiera. Självklart bestod protestkommittén av ledamöter av N.Y.Y.C. När irländaren lord Dunravens protest 1895 avslagits blev han så frustrerad att han offentligt gjorde ett uttalande som även om det kan låta motiverat ledde till att han tvingades resa till New York för att göra avbön. Han sa: Britannia rules the waves but the Americans waive the rules. I översättning ungefär: Britannia styr på haven men amerikanerna struntar i reglerna. 
Hur var det då med den långa segersviten? Som jag nämnt här ovan seglade man för första gången om America's Cup 1870. Att det inte förflutit 132 år fram till 1983 bör vem som helst kunna räkna ut.

Sammanfattningsvis kan sägas att det är svårt att se att de ganska små vingar som Australia II hade verkligen hade den fartgivande effekt som man ville göra gällande men det råder ju ingen tvekan om att vingkölen var ett stort genombrott när väl teknikerna förstått att vingarna i verkligheten fungerar som en fördjupning av kölen när båten kränger – alltså i huvudsak vid segling bidevind. På andra bogar har kölen ofta en bromsande inverkan. 

Text Bengt O. Hult