Den danska soloseglingen Silverrudder Challenge har på kort tid blivit omåttligt populär och omtalad - i Danmark - men också i övriga Europa. I år seglade 12 båtar med svensk flagg, däribland Peter Gustafsson (blur.se) och Mikael Ryking.

Rykings historia kan du läsa om här. Gustafsson berättar sin i nästa nummer av Search Magazine. Vill du prenumerera? Teckna dig här!

Låt oss presentera SILVERRUDDER MED MICKE RYKING:

Tanken på Silverrodret svindlade fram och åter under vintern. Fy fan vilket sjukt skönt race! INGA REGLER! Bara klasser indelade efter båtlängden i fot. Strategin var klockren från början; välj en snabb båt och gör den snabbare.

Den självklara idén blev förstås att låna Gransegels FarEast 28R, en grymt lätt och snabb 28-fotare. Som dessutom kunde köras på trailer ner till Danmark. Jag hade varit med på en kort testsegling i vintras så hade fått en uppfattning om potentialen. Sen blev tankarna vildare med lösningar för vattenbarlast och en bensindriven länspump för att flytta vattnet. Grabbarna på Gran var förstås med på idén och det hela började ta form. Anmälan till racet lämnades in.

Sen glömdes projektet bort och återuppstod några veckor innan start. Ojoj, kort om tid! Killarna på Gransegel fick sy in extra rev i storen och focken, Mats på Nordic Yachts (återförsäljaren av FarEast i Sverige) fixade en autopilot. Men i den sena timmen fick kniven gå hårt åt featurelistan. Ingen vattenbarlast. Men hann med att segla båten två gånger och monterade autopiloten kvällen innan start. Testade den på väg ut till startlinjen. Den funkade, puh!

Utmaningen, att segla 134 distans, solo på en 28-fotare jag bara seglat två gånger tidigare hade jag inte funderat så mycket på. Dessutom i någonstans runt 13 m/s. Äh, utan sömn långa perioder har man ju varit med om förr… Det här är ju bara att segla, hålla fart i båten och se till att hålla Fyn på babordssidan hela tiden! Fast kanske inte riktigt så enkelt i verkligheten…

Men nu bar det iväg. Det blåste ordentligt i startområdet, så jag valde med flit att dra upp focken så sent som möjligt och sen gå direkt på start efter att den var satt. Lite strul så kom iväg nästan minuten sen. Men det var nog klokt ändå, att segla runt i tighta manövrer ensam i den hårda vinden kunde ha skapat mycket trubbel. Direkt efter starten visar sig båtens fartövertag och börjar segla ikapp och om båtar. En tysk vägrade hålla sin kurs och svängde markant upp mot mig. Jag ropade att han skulle hålla kursen för det började bli väldigt grunt. Men han fortsatte och 30 sekunder senare tog det stopp på en sandbank. Där stod jag i 15 minuter innan jag kom loss.

Lite väl surt förstås. Men på det igen. När Fyns sydöstra hörn väl var rundat så åkte kiten upp, båten stack iväg direkt och låg mellan 11 och 14 knop hela tiden. Toppade på 17 knop och drog in mot Stora Bält-bron i 16 knop. Då hade jag seglat igenom nästan hela fältet och uppe vid Fyns huvud så kunde jag bara se fyra båtar framför. Men där började en riktigt sjuk bonk-kryss. Båten helt klart för lätt för de stora vågorna, dessutom för lite besättningsvikt och utan vindinstrument och dessutom motström så hade jag svårt att veta om jag seglade bra eller dåligt. Ont om referenser, men körde jämn fart med Blur i J/111, men med lägre höjd. Men i den här delen av seglingen så förlorade jag en massa. Förutom att stå på grund i 15 minuter också är dåligt…

Femma i gruppen av ett 80-tal startande är väl hyfsat efter omständigheterna. Men jag skulle vilja säga att tävlingsmomentet är underordnat, det här handlar till största delen om att utmana sig själv. Bli en bättre och mer komplett seglare. Och lära känna sig själv och sin båt på ett djupare plan. Det är därför just DU ska göra det nästa år!”

// Micke Ryking