Vi har pratat med nyblivna VM-guld medaljoren Martin Strandberg. Han berättar om allt från just VM-guldet till sina OS-bataljer.

-Vad hade ni för förväntningar när ni gick in i Fareast VM?

-Vi visste att vi tillhörde favoriterna av de svenska båtarna. Men vi visste inte hur vi låg till mot dom utländska. Vi visste bara att holländarna skulle vara bra men t ex kineserna och japanerna hade vi ju ingen aning om. En medalj var målsättningen.

-Varför tror du att ni till slut vann?

-Det kändes som om vi hade gjort vår läxa. Vi hade bra båtfart, jag lade ganska mycket tid tillsammans med North Sails för att få fram bra segel. Segeldesignen är i princip det ända som är fritt på båten. Sedan så hade vi bra gubbar ombord, vilket är viktigt när man seglar entyp.

-Seglar du något annat just nu?

-Min avsikt är inte egentligen att fokusera på en båttyp. Jag har Griffin Sailing Team som är ett sammansvetsat gäng och vi hoppar runt lite mellan olika båtar. Vi seglar lite Fareast, Swan 45 och Farr 30 bland annat. Jag har insett att om man är ett samspelt team så kan man ganska snabbt komma in i en ny båt och segla den snabbt. Nästa år går Fareast-EM i Kroatien och VM i Kina. Vår ambition är att åka dit men det är ju ganska mycket logistik för att ta sig dit.

-Du har seglat många båtar, vilken är din favoritbåt?

-Oj, svår fråga. Jag är verkligen allätare av segling. Men jag har ju glidit in på lite sportigare saker, jag är inte så road av att segla folkbåt och IF och den typen av båtar. Jag funderade faktiskt nu i helgen på om jag skulle börja segla lite 505. Jag har som sagt svårt att välja en favoritbåt men jag gillar tekniska båtar som är lite utmaning att segla.

-Det blir ingen comeback på World Match Racing Tour eller M32 Series?

-Nej, det blir det nog inte. Jag gillar tekniska båtar men sen gäller det att hitta en lagom nivå. Nivån i M32-klassen känns som att den har gått upp så mycket så det krävs nästan att man är professionell seglare. Dom bästa man möter där gör ju inte mycket mer än att segla och jag har kommit såpass långt nu att jag har insett att jag måste jobba med annat också.

-Vad ser du som din största prestation i karriären?

-Det som dyker upp först i huvudet är när jag kom trea på optimistjolle-VM, med tanke på att man inte var så gammal. Jag började segla tidigt men i och med att mina föräldrar inte seglade så blev jag ju inte inkastad i kappseglingsvärlden. Så att jag började inte tävla förrän jag var 12-13 år och att sen ta VM-brons när jag var 15 var en ganska bra prestation. Att komma med till OS två gånger var ju också en bra bedrift. Så att det rankar jag också där uppe.

-Berätta om dina två OS-satsningar.

-1996 hade jag precis slutat med E-jolle, provat lite 470 och Match Racing men inte direkt fastnat för något. Då ringde Mats Nyberg upp mig som precis hade seglat OS och frågade om jag ville gasta honom i Tornado. Han hade seglat tre OS innan så det var kul att bli uppringd av en sån gammal räv. Sedan omkom han i en lavinolycka 1998 när vi var och åkte skidor. Så det var ju väldigt tufft. Det var en tuff tid men dåvarande förbundskapten Björn Johansson pushade mig till att fortsätta som tur var. Han tyckte att jag skulle börja styra. Då var det bara två år kvar till OS och jag hade aldrig styrt båten men vi kontaktade Magnus Lövdén, Mats gamla gast och frågade om han ville segla med mig. Han tackade ja. Vi lyckades komma med till OS 2000 och bara det var vi väldigt glada över. Därför kunde vi gå in i OS utan press och bara njuta, vilket var väldigt roligt.

-Inför OS 2004 i Aten började jag segla med en barndomskompis, Kristian Malmsjö. Det funkade bra direkt. Dom första två åren hade vi en väldigt bra utvecklingskurva, vi låg sexa på världsrankingen och kom femma på VM bland annat. Så att det såg väldigt bra ut. Sedan stagnerade vi i utvecklingen under de sista två åren och resultaten var inte där vi hoppades. Det tärde på vår relation och vi tappade både förtroende för varandra och för vårt material. När vi väl kom till Aten 2004 hade vi inte testat vårt material tillräckligt i de rådande vindförhållandena och vi hängde inte med fartmässigt. Det var extremt tufft mentalt måste jag säga.

-Du lyckades ändå komma ur starkt och få ett America’s Cup-kontrakt.

-Ja, det är jag väldigt tacksam för. Efter OS 2004 ville jag aldrig mer göra en OS-satsning och kontot var tömt. Då fick jag ett samtal från Stefan Rahm som frågade om jag ville komma ner och testa för Victory Challenge. Så det var mitt i prick och det var kul att komma ner där. Sedan fick man ju känna på det hårda klimatet i en sådant internationellt lag med Nya Zeeländare, Amerikanare och Lasse Linger… Jag var en liten snorvalp och det var tufft, efter att ha seglat OS-klass komma in i ett lag med 45 seglare och stenhård konkurrens. Det var jag inte riktigt förberedd på men det var extremt lärorikt och kul att vara med.