NÄSTA

Tre tuffa veckor

April 05, 2015 @ 07:21:58   Foto Anna-Lena Elled/Team SCA

Foto Anna-Lena Elled/Team SCA
Foto Anna-Lena Elled/Team SCA

1 AV 3

Det är 19 dagar sedan Team SCA lämnade Nya Zeeland och Auckland. Etappen har varit en tuff resa för den svenska tjejbåten. Här berättar teamets svenske ”On board-reporter”, Anna Lena Elled, om etapp fem, den längts etappen i Volvo Ocean Race 2014-2015:


 

Sedan tidig morgon har vi legat och guppat på ett oändligt hav som mer påminner om olja än vatten. Det är mer eller mindre stiltje och vi gör några knop. Vi tar tillfället i akt och förbereder oss för den sista biten in till Itajai i Brasilien.

 

Vinden kommer och vi har sannolikt en härlig undanvind framfor oss. ETA just nu är den sjunde på kvällen eller åttonde tidigt på morgonen. Vi ser mängder med fåglar och en och annan säl. Det är fortfarande kallt, cirka 13 grader i vattnet, men det har slutat droppa kondens från taket och kläderna börjar torka upp. For första gången den har etappen går jag utan mössa. Jag tar fram och leker lite med min fina-väder-kamera utan vattenhus. Jag har skalat av ett lager kläder av fyra och går i vanliga skor. Det är en befrielse att kunna smita ut på däck utan att klä på sig alla kläder, en process som de mer stökiga dagarna lätt tar 10 minuter - och massor med energi.

 

Tjejerna i besättningen som har seglat sträckan förut säger att vädermässigt var Sothern Ocean ovanligt lätt. Vi har som mest haft kastbyar på 50 knop och vindar på 40. De säger samtidigt att det var den tuffaste Sothern Ocean-seglingen som de har gjort. Sjögången var svår och båten oerhört krävande att driva. Vi hängde på resten av gänget bra i början fram till första riktiga käftsmällen när vi ”kinesade” rejält. Jag har aldrig varit med om något liknade och fruktade ett ögonblick att det skulle bli svårt att få båten på rätt köl igen. Det gick naturligtvis, men det kostade på. Vårt självförtroende fick sig en torn och det tog mycket kraft att ställa allting till rätta. Dessutom förlorade vi vårt nyckelsegel i processen vilket gjorde resten av seglatsen extra tuff.

 

Nästa stora utmaning kom när vi förlorade alla instrumenten. Det enda vi hade att segla på var kompassen. Det tog oss cirka 12 timmar att komma fram till att huvudenheten brakat ihop och som väl var hade vi en i reserv. Under dessa dagar (andra veckan in i racet) förlorade vi mark och hamnade bakom fronten som killarna seglade på och vi lyckades aldrig komma igen efter det. Ett par frustrerande dagar följde, men i takt med att vi närmade oss Kap Horn kom glöden tillbaka. Vi fick en fin upplevelse när vi rundade Sydamerika nära land. Vi lade ner en krans med hälsningar till Mange Olssons från hans minnesstund. Han har betytt oerhört mycket för tjejerna och projektet och det var en stark upplevelse. Hans initiala medverkan har satt en prägel på laget och projektet.

 

Det blåste friskt och när vi passerade Mair Straits hade vi 45 knop vind. I samband med det skörade vi ytterligare ett segel och höll på att förlora Dee överbord. Igår seglade vi på ordinarie segel och de sista två dagarna ser ut att bli friska även de. Det blev ingen slutstrid med killarna den har gången heller men med facit i hand, hur laget har hanterat alla utmaningarna de ställts inför, tror jag de flesta känner sig ganska stolta över bedriften även om det fanns stunder av frustration då vi av olika skäl inte kunde segla upp till båtens prestanda.

 

Det är en fin balansgång mellan att pusha gränserna och samtidigt segla med gott omdöme och sjömanskap. Det har sannolikt inte varit en lätt uppgift för Sam att ena ett gäng starka individer med så olika bakgrunder och erfarenheter, så en stor eloge till henne.

 

Nu återstår två nätter på sackosack och sedan väntar dusch och en torr, varm säng. Det låter okej men skall sanningen fram trivs jag alldeles utmärkt ombord. Det är konstigt hur man kan anpassa sig till förhållanden som man aldrig skulle kunna tänka sig i land. Själv har jag kommit undan med ett blått öga som jag fick när jag träffades av en våg i min iver att hitta nya vinklar. Det är inte lätt att vara fotograf på en båt som surfar ner för vågorna i närmare 30 knop och gång på gång översköljas av tonvis med vatten.

 

Anna-Lena Elled/Team SCA




KOMMENTERA

Erik BPosted April 05, 2015 at 08:40

Oerhört givande med rapporter av världsklass. Tack Anna-Lena!
Reply

KOMMENTERA

Security Image

RELATERADE ARTIKLAR

LÄS SENASTE NUMRET

page1

DE FEM MEST LÄSTA

Proffset ger sealing-tips (video)

Båtarna har plockats isär, slipats, målats om och nu är det äntligen dags för alla prylar och beslag att fästas på båtarna på nytt. The...

Att gå på Seglargymnasium

Dröm dig bort till en vardag med det du älskar, träffa kompisar, styrketr&a...

Scrolla inte Facebook på jobbet

Vissa jobb kräver fullt fokus och går inte slarva med..  Typ som en segelmakar...

5 misstag vi alla gjort (Laser edit...

Vissa misstag kan vi göra om och om igen utan att egentligen lära oss av det. Vi...

Från Borstahusen kappseglar i Indien

Louise Zetterström från Borstahusen är, tillsammans med jämnåri...

















































x