NÄSTA

På väg mot Kap Horn

Mars 21, 2015 @ 10:06:50   Foto Anna-Lena Elled/Team SCA

Foto Anna-Lena Elled/Team SCA
Foto Anna-Lena Elled/Team SCA

1 AV 3

Nu är vi äntligen här, på etapp fem. Och vi är på väg söderut – långt söderut. Våra avfärd var verkligen annorlunda eftersom vi fick vänta ut cyklonen ”Pam”. Race village var nerpackad och det vara nästa bara våra kollegor i Team SCA som såg vår morgontidiga start. Det stod i stark kontrast till lördagens Inport Race då tusentals åskådar kom för att se tävlingen och njuta i höstsolen.


 

Det märktes vid starten att alla var angelägna att komma iväg på denna etapp som det snackats så mycket om. Det var en blandning av nervositet och spänning i luften. Men det är inte att undra på eftersom vi ger oss ut lite i det okända – långt ifrån civilisationen. Det kommer att bli kallt, tufft, spännande, jobbigt och inte minst snabbt. Och vi har bara vandra att lita till.

 

Så en start utan flaggor, åskådare och vår team-sång kändes bara naturligt denna gång. Det räckte med en stilla nickning från våra medtävlare och rådet från vårt serviceteam: ”Segla snabbt, var försiktiga och ta hand om varandra”.

 

Efter en start i lätta vindar har vi haft några tuffa dagar med mycket vind och stora vågor. Himlen blir mörkare och albatrosser cirklar runt vår båt – ett tydligt tecken på att vi är på väg söderut. För varje dygn tar vi på oss allt fler lager av kläder. Samtidigt vet vi att vi inte ens har fått ett smakprov vad som väntar. Vi har cirka ett dygn kvar till ett riktigt lågtryck ”kickar in” med vindar runt 18 m/s.

 

Jag skriver detta samtidigt som jag, tyvärr, ligger på en ”sackosäck” under däck – fast jag egentligen borde vara uppe på däck och arbete. Men igår, när jag trimmade storseglet, tappade jag greppet och föll och skadade ryggen. Jag hade ändå lite tur eftersom min sele hindrade mig från en längre luftfärd. Inget är brutet - utom min stolthet. Jag är mest blåslagen och proppar i mig smärtstillande nu

 

Det är otroligt frustrerande att vara skadad ombord. Jag känner mig fullständigt värdelös och skyldig till att de andra får arbeta extra för att kompensera för min frånvaro. Det enda jag kan göra är att försöka vara ett gott sällskap till vår navigator Libby nere vid navigeringsstationen. Mina kamrater är, som vanligt, väldigt omhändertagande. De proppar i mig smärtstillande och ser till att jag får vila så mycket som jag behöver. Men jag vet att om ett dygn så måste jag vara med i matchen igen. Då är vi i Södra Oceanen, då behövs alla – det är då det roliga börjar.

 

Annie Lush/Team SCA



KOMMENTERA

Security Image

RELATERADE ARTIKLAR

LÄS SENASTE NUMRET

page1

DE FEM MEST LÄSTA

I huvudet på en taktiker - Quantum ...

Quantum Racing fungerar i princip som Quantum Sails testpanel på vattnet i sin TP52a och de har haft stora framgångar på 52 SUPER SERIES.   Men va...

Loro Piana Caribbean Superyacht Reg...

Nyligen seglades 2017 års Loro Piana Caribbean Superyacht Regatta, där 17 mer eller...

Fördäcksarbete ombord på en J-klass...

Vi fortsätter i superyacht-andan. Denna gång ett kortare klipp från förd...

Snap, och masten är av - Fail Compi...

Sliten mast, för hårt tryck i seglen eller kanske oväntad kastvind. Anledn...

Kitesurfaren som tar saken till nya...

Up up and away, eller något i den stilen i alla fall! Här är kitesurfaren ...
















































x