ESPN intervjuar Chamsin!

Sedan vår resa över atlanten har vi fått äran att se många länder som bjudit på många händelser. Bl.a så har Paradisöar, brinnande färjor, intervjuer med lokala medier bidragit till minnesvärda upplevelser, men däremellan bör det också nämnas att många båtbesvär kom att vara en del av seglingen. Men vi kan utan tvivel säga att vi har haft betydligt färre motsättningar än uppgångar. Listan är lång på de glädjerika möten och erfarenheterna vi har fått genomleva.

Men för att göra en lång historia kort så kan vi sammanfatta att allt från elektronisk reggae (burdusa oväsen) och festligheter med ny vänskap har varit en del av vår vardag de senaste tre månaderna.

Vi befinner oss nu på den nederländska sidan av ön Saint Marteen som har varit vårt huvudmål sedan länge. Vi har precis deltagit i den omtalade Heineken regattan och Gill Commodore’s Cup som inte handlade så mycket om själva tävlingen som hela verksamheten kring den.

Hur den senaste veckan har utspelat sig att har varit minst sagt fartfyllt och det började redan efter första dagen vi anlände. Vi hade planer på att snabbt segla ut och träna så fort vi skrivit in och anmält oss för regattan. Vad vi då fick reda på var att mättalet som används för vår båttyp för att bestämma rankning och handikapp inte alls kunde tillämpas på samma sätt som på regattorna i Sverige. Det visade sig att man skulle bestämma mättal efter varje individuell båt där olika faktorer så som val av segel och inredning i båten skulle komma att ha betydelse för handikappet. Alltså behövde mättalet evalveras om och eftersom det var få dagar kvar till regattan krävdes det att få gjort det fort.
Vi fick dagen därpå besked att beräkningarna inte skulle kunna utföras i tid för Gill Commodore’s Cup och att vi borde uppskatta oss lyckliga om vi ens skulle få delta i regattan. Jag fick en klump i magen när jag fick höra nyheterna, det kändes så djävulusiskt dumt att en sådan detalj skulle sätta stopp för något vi hade sett fram emot så länge.

Men en sak vi har lärt under denna resa är att efter varje kulle kommer nerförsbacke och det hjälper framför allt att kunna prata med rätt personer för att kunna hjälpa en igenom motgångar. Vi spelade våra bästa kort med regatta organisatörerna och berättade med charm hur vi tagit oss igenom stormiga hav i minusgrader, beskjutningar och oceaner för att komma hit för att få delta i tävlingen. En stor eloge ska delas ut till Mathias som skickligt kunde prata till sig möjligheter och så tidigt som 05.30 morgonen därpå hade vi ett möte för att mäta upp båten. Och visst brukar man säga att när en dörr stängs öppnas en annan upp för nya möjligheter. I vårt fall öppnades alla dörrar upp över en natt. Inte bara att organisatörerna fick mätningarna klara i tid för Gill Commodore’s Cup utan också väckte vår historia ett så stort intresse att vi bads att närvara på presskonferensen tillsammans med de inbjudna stora artisterna så fort vi skulle vara klara med racet.





Gill Commodors Cup:

Klockan sju på morgonen dagen därpå möttes hela besättningen på yacht klubben för att kolla anslagstavlan, ta en kaffe och proviantera inför dagen. Förutom oss fyra, hade teamet förstärkts av syrran som kommit ner för regattan samt två tyska seglare vi mött några veckor tidigare. Vi hade dagen innan under vår ända träning känt att sju pers kanske var lite väl många men nu när vi började se båtarna paradera ut ur marinan så såg vi att även båtar i vår egen storlek var packade men folk. Jag var vid denna iakttagelse ganska nöjd att vi trotts allt var sju personer i besättningen. 

I dag skulle uppvärmningen inför Heineken seglas i form av en dags ban-kappsegling för de mer tävlingsinriktade båtarna där vi givetvis räknat oss själva. Denna seglades i sex olika grupper där den första utgjordes av relativt stora båtar som en Farr 65 och en Vendée Globe båt med flera. Vi seglade i den fjärde startgruppen tillsammans med allt från Dufour 40 till J 35or och oss. Jag kunde snabbt se att vi hamnat i ett rätt seriöst fält, så gott som alla besättningar var teamade och överallt runt oss såg vi enbart kevlar och kolfiber-segel som garanterat aldrig använts till någon cruising. Vi var dock inte sämre och hade dagen innan monterat på vårt eget racing ställ som legat orört i förpiken och tagit upp platts fram till nu, dessutom hade vi några dagar tidigare inhandlat matchande pikéer men Chamsin-loggan. Vi kände att vi passade in och var taggade till tänderna även om jag börjat inse att konkurrensen skulle vara stenhård.

Då vi efter en stunds upphetsning över att inte ha full koll på vilken start som var igång, fått tiden rätt började vi segla mot linjen. Det var ett virrvarr av båtar med högst olika storlekar och startfartyget var helt dolt bakom enorma segel då den första start gruppen cirklade runt linjen. Linjen var ganska jämn och efter att den första gruppen gått iväg tyckte vi oss uppfatta att det var fördel på vänsterkanten som låg närmare land. Vi bestämde oss dock för att vi inte vågade oss på en lä start då vi med högsta sannolikhet skulle bli överseglade av båtar som var större och snabbare än oss. Det skulle således bli lovarts start för vår del, vi gjorde en bra start och kom iväg fint även om båtarna i lä om oss verkade gå något fortare. Där kunde vi inte ligga kvar och vi bestämde oss för att ta slaget innan vi fick spegelvind från båtarna i lä. Därefter seglade vi vårt eget race i mitten av banan och slog på skiften trotts att fältet drog sig åt vänsterkanten. Det visade sig vara ett bra beslut, vi rundade upp som tredje båt i vårt startfält och satte spinnacker under dramatiska omständigheter då jag styrde ner och tvingades hålla undan för kryssande båtar som ännu inte rundat. Fältet var fortfarande tätt samlat och vi seglade på och höll vår placering relativt bra trotts att de större båtarna tog in på oss en hel del under den första länsen. Allt gick bra och det var riktigt kul segling fram till uppgrundningen för sista kryssen. När vi satte focken så drog vi upp en reva längs förliket och det var bara att ta ner igen och börja kryssa med enbart storseglet vilket inte var så snabbt. Efter en stunds svärande över att bli omseglade av båt efter båt kom genuan upp och vi kunde segla i mål. Nu stod vi inför beslutet att fortsätta segla med genuan de följande racen eller dra in till hamn och hämta vår cruising fock, till det hela hörde även att så fort som möjligt få racing-focken till en segelmakare för att få den fixad samma dag, så det blev det senare alternativet.

När vi en stund senare kom ut till banan igen höll det andra racet för dagen på att gå i mål och vi hade tappat motivationen lite nu när vi missat ett race, var en person korta, seglade med cruising fock och var x antal dollar fattigare. Trotts detta seglade vi helt ok det sista racet och placerade oss något under mitten av fältet. När vi kom in i hamn var vi dock alla på gott humör igen. Vi hade haft en grym dags intensiv segling och vi visste att vi kunde segla i toppen av fältet inför morgondagen då huvudtävlingen skulle börja.

Presskonferensen:

Efter första dagens hårda race var det dags att traska över till andra sidan lagunen där presskonferensen skulle hållas, ingen av oss hade vid tillfället ägnat mycket tankar åt det. Vi trodde då att vi endast skulle få hålla en kortfattad presentation, men överraskades snart av att ena journalist efter den andra träde fram för bestämmelser av intervjuer. På plats befann sig även det stora 80tals bandet The Commodore’s och även det Nederländska bandet Orange Grove.
Efter presentation hade vi intervjuer med bl.a sportkanalen ESPN, Sail Magazine och Heineken Regattans radiosändning.

Den mediala uppmärksamhet vi fick var onekligen en stor moral upplyft för gänget och vi spekulerade en hel del om huruvida situationen hade utspelat sig annorlunda om mätbrevet hade varit godkänt från början.

Under diskussionen kom vi fram till att man kan få många chanser, men ibland kommer de från höger och fintar till vänster och då gäller det att ha ögonen på bollen, så vi tog tillfället i akt när vi väl var där för att bekanta oss med banden vilket som skulle i ett senare skede leda till ett tillfälle av euforisk glädje.

Oscar Langenius och Filip Åberg, Chamsin

Top