Roger Nilson ger exempel på hur man kan dra nytta av sjöbrisen i praktiken

Navigation och Meteorologi med Roger Nilson och Lage Larsson är en serie artiklar som behandlar navigation och meteorologi ombord på en havskappseglingsbåt. Senast vände Lage ut och in på väderfenomenet sjöbris. Här (sjunde delen) ger Roger några exempel på hur man kan dra nytta av sjöbrisen i praktiken. Exemplen är tagna direkt från Rogers fantastiska karriär på kappseglingsbanan.

Nordligaste udden av Nya Zeeland närmade sig raskt på vår väg från Sydney med Swedish Match i l Whitbread Round The World Race 1997-98. Vi hade seglat smart och var i god ledning, 15 sjömil, och hade en bra vinstchans då vi bara hade 240 sjömil kvar till Auckland.

En vinst skulle ge oss nästan samma sammanlagda poäng som EF Language som ledde hela Whitbread. Det gällde bara att hålla ledningen runt udden, North Cape och de ytterligare 220 sjömilen till Auckland.

När vi på förmiddagen närmade oss udden såg vi, till vår fasa, att hela området, ett antal sjömil ut från udden, var nästan helt utan vind. Var skulle vi ta vägen? Nära eller långt ifrån udden? Min kunskap ihop med lokal kunskap från några Nya Zeeländare ombord gjorde att vi valde en punkt några sjömil ut från land. När vi nådde punkten, rakt nord om udden, dog vinden som man sätter en nål i en ballong. Vi låg plötsligt i total stiltje. Frustrationen kändes i hela båten. Stiltjen rådde hela vägen in till land men även norrut så långt vi såg från masttoppen. Inte en pust av vind någonstans och det kändes alltmer stressande.

Efter ett par timmar dök andra och tredje båt upp över den västra horisonten, tyvärr med god fart. Plötslig såg de, liksom vi, att en smal strimma vind utvecklats mycket nära land. Eftersom de fortfarande hade vind, längre västerut, och såg vinden nära land, tog de sikte på en punkt ett par hundra meter utanför klipphyllan som skapade den några sjömil breda udden, North Cape. Vi tvingades bevittna ett obehagligt skådespel där vi fortsatt låg i bleke med slående segel. Hela fyra konkurrenter, som kom långt bakifrån, smet retfullt förbi oss i den märkliga frånlandsvind som bara nådde några hundra meter ut från kusten. Jag var totalt förbryllad och arg på mig själv att jag inte hade känt till detta märkliga termiska fenomen som drog igång mitt på dagen. Vi hade inte en chans att nå in till den lätta brisen och fick fart först när ny gradientvind fyllde senare på eftermiddagen.

Efter målgång fick jag förklaringen av en kunnig lokal meteorolog. I total frånvaro av gradientvind hade en sydvästlig sjöbris byggts upp på västsidan av norra Nya Zeeland. Den var tillräckligt stark för att fortsätta över den relativt smala landmassan och glida ut några hundra meter över havet på norra kusten (se Figur 1). Detta osannolika scenario var inte så lätt att ta reda på innan start i Sydney. Vi blev tröstade av de lokala Nya Zeeländska meteorologerna som underströk att detta fenomen är mycket ovanligt.

(På Swedish Match serverade jag en del framgångsrika förslag till vägval, men strax efter starten i the Solent, hade jag gjort en miss vad gällde sjöbris. Misstagen tycks ofta vara lättare att komma ihåg än framgångarna! Den gången kom vi ut i Engelska kanalen med den klara strategiska planen att stanna en bit syd om mitten av Engelska kanalen, för bästa gradient vind, på vägen mot Frankrikes nordvästra hörn. De flesta av de nio båtarnas hade dock tidigt bestämt sig för at ta sig ner mot franska kusten, just väst om Channel Island. Framåt lunch dagen efter start, insåg jag mitt misstag då jag såg moln bygga över franska kusten. Vi kröp fram medan båtarna nära franska kusten satte god fart i den landnära sjöbrisen. Snabbt försvann de längs den bergiga kusten, ost om Ile d`Ouessant, nordvästspetsen på Frankrike. Denna miss, under det allra första dygnet, gjorde det omöjligt för oss att klättra upp genom fältet då vindarna var alltför stadiga ända fram till Kapstaden).

Läs resten av texten (och mycket annat) i årets första nummer av Search Magazine. Prenumererar gör du här.

Text Roger Nilson

Top