NÄSTA

SÅ LÅNGT BORT SOM MÖJLIGT - UNGDOMLIGT SOMMARÄVENTYR MED EGENBYGGD SNIPA

November 24, 2017 @ 15:13:15   Foto besättningen på dawn


1 AV 18

- Vi måste komma iväg på nåt sätt, säger Micke Hinnerson, vi kan inte sitta här hela sommaren! Vi sitter i mitt kök i Masthugget och bläddrar i en skolatlas, drar fingrarna över de blå oceanerna och främmande kuster, drömmer om att segla långt bort, plocka kokosnötter i Söderhavet, runda Kap Horn, ta solhöjder och se södra korset. Året är 1987. Vi är 22 år och längtar efter äventyr. Men allvarligt talat. Ingen båt och inga pengar? Vore det inte bättre att fixa ett jobb istället, tjäna pengar först och förverkliga drömmarna sen? Tanken svindlar. Det är ju sommar och vi vill bara komma iväg. Nu!

 

 

Vi slår upp Europa i kartboken. En fet blå linje går från Rotterdam mot Alperna, det är floden Rehn. Från Alperna går en ännu fetare linje ända till Svarta havet. Donau står det på den. Där har vi det! Vi kan faktiskt ta oss ända till Orienten på skyddade vatten, precis som vikingarna gjorde! En liten båt skulle räcka fint. En båt som går att ro och segla och som man orkar bära en bit om det behövs. Självklart ska vi bygga den själva. Micke är skicklig båtbyggare med passion för allmogebåtar, alltså sådana båtar som vanligt folk hade förr. Jag är av den mer otåliga sorten och vill att allt ska bli klart genast. Efter lite diskussioner enas vi om att bygga en 4,5 meter lång traditionell trebording, en norsk båttyp som Micke tycker är den bästa, men för att det ska gå fort ska vi bygga i 6 mm plywood. På så sätt får vi båda som vi vill.

 

 

Vi ockuperar brorsans verkstad på Nya Varvet i Göteborg och efter en vecka med sticksåg, pneumatisk häftpistol, trallskruv och glasfiberplast är hon klar. ”Dawn” får hon heta. Två par åror, sprisegel och fock. Roder behövs inte, det känns mer effektivt och robust att styra med en åra på läsidan, tänker vi.

 

 

 

 

När vi är klara på Nya varvet ror vi över Göta älv till Skandiahamnen där vi fixat lift med en containerbåt som ska till Rotterdam (det här var ju på förra seklet när det fortfarande gick att lösa sådana saker ganska smidigt).

 

 

Några dagar senare ror vi runt i Rotterdams virrvarr av hamnbassänger och kanaler. Vi är tre man ombord nu sedan vi fått med vår vän Jakob Wegelius också. Strömmen är hård och emot. Flodpråmarna kör fort och skapar kaotiska svallvågor som är fruktansvärt irriterande att ro i, så vi försöker lifta istället. Första båten som plockar upp oss heter ”Mont Blanc”, en kolpråm från 1800-talet. Det tar inte lång stund innan de har satt igång oss med rostknackning och målning. Även med pråm går det sakta mot Rehnflodens ström, men livet på pråmarna är spännande. Pråmfolket lever hela sina liv ombord. Det finns närmare en halv miljon pråmar som far fram och tillbaka genom Europa med kol, pappersmassa, järnskrot och olja. Det är som en parallell värld befolkad av människor som jobbar, går i skola, gifter sig och dör på Europas floder och kanaler.

 

 

Fyra pråmar senare når vi upp till Alperna. Vi lägger Dawn på ett biltak och kör upp för att hitta Donaus källa. Den stora floden börjar som en liten klar bäck bland skogsklädda berg. Vi driver ner för forsar, släpar båten genom skogen för att komma runt kraftverksdammar, ror på dagarna, driver på nätterna. Bergen blir allt mindre och floden flyter långsammare. Vi närmar oss Tjeckoslovakien. Vi skall alltså segla igenom järnridån, in i östblocket. Det här är ju på den gamla tiden när öst var öst och väst var väst och man inte fick resa hur som helst.

 

 

Strax före järnridån ligger Wien och där tar vi paus, går på caféer och opera. Det regnar groteskt mycket så vi förtöjer båten under en bro. Regnet vaskar ut allt som hamnat i stadens kloaker under sommaren. Döda råttor och sopor rinner fram ur kulvertarna. En sovsäck och 6 mm plywood är allt som skyddar oss från äcklet.

 

 

När solen tittar fram tar vi mod till oss och seglar mot Tjeckoslovakien. Vinden är med oss och vi har satt ett rött råsegel, dagen till ära. Folk på stranden skriker åt oss.

 

 

– Watch out! You are going in to the East block. Turn back!

 

 

Snart syns vakttorn och taggtrådsstängsel. Vakterna lyfter sina kikare, tar telefonluren och rapporterar. Samma procedur vid varje vakttorn. En patrullbåt kommer ut och prejar oss, en stram tjänsteman börjar klättra ombord, men inser när han sätter foten på Dawns reling hur rank hon är.

 

 

– Välkomna till Tjeckoslovakien, ungdomar, säger han och svingar sig tillbaka upp på patrullbåten.

 

 

Floden är densamma men stämningen på land är dystrare. Folk är fattiga och det blir svårare att få tag på mat. Lätt uthungrade driver vi genom Tjeckoslovakien och in i Ungern. Vi ror när vi orkar och sover mycket. En morgon ligger vi alla tre och sover när en snubbe kopplar vår förända till sin motorbåt. Han drar in oss till ett hus på pålar på en ö som ibland svämmas över av floden. Där bor han med sin fru och en massa löst springande hästar. De blir vår räddning! Paret bjuder på mat och på tok för mycket sprit och ger oss nycklarna till en lägenhet i Budapest.

 

 

I Budapest lever vi gott, svartväxlar och går på finrestauranger. Men stämningen känns orolig. Folk berättar för oss att det håller på att bli krig i Jugoslavien och att människorna svälter i Rumänien. Gorbatjov har infört Perestrojkan i Sovjet och det får Östeuropas diktatorer att känna kalla kårar. Törs vi segla in i det, vill vi det? Resan mot Svarta Havet känns plötsligt som en dum idé. Dawn får övervintra på en roddklubb i Budapest och vi tar tåget hem till Sverige.

 

 

Sent på sommaren 1988 kör vi bil till Budapest, en Renault 4L som bilbesiktningen släppte igenom mot löfte att vi inte skulle köra i Sverige med den. Vi surrar Dawn på taket och kör till Grekland. Vi har nu fattat mod igen och har stora planer på att segla hela vägen till Egypten. På något sätt triggar vi alltid varandra till att sätta upp lite för höga mål, ingen vill vara den som säger nej eller fegar ur. Vi har glömt hur trötta och rädda vi var i Budapest året innan. Vi sjösätter i en by i norra Grekland och ger oss ut i Egeiska havet. En bilatlas för Europa och en handkompass visar vägen och en frisk nordanvind tar oss från ö till ö. För säkerhets skull har vi tejpat fast frigolitblock under tofterna så att båten flyter om vi kapsejsar.

 

 

En natt går vi från Evvia-landet ner mot sydost. Det blåser lite för mycket och det skvätter in mycket vatten när vi surfar ner i vågdalarna. Vi söker lä bakom ön Andros. Det borde ju blåsa mindre där, tänker vi. Men, vad bilatlasen inte visar är att ön är 1000 meter hög och därför bildas det fruktansvärda fallvindar bakom den. Sjön blir visserligen lugnare, men vinden jobbar hårt på att sänka oss. Båten är ingen bidevindseglare så vi bärgar, lägger ut årorna och ror med fruktansvärt sega tag mot land, hela morgonen och hela dagen. Visst, vi kommer iland till slut, men inte lika sturska som när vi seglade iväg. I tio dagar bor vi på stranden och väntar på att vinden ska mojna, men det händer inte. Det är den ökända ”Meltemin” som blåser, den envisa nordanvinden som sägs göra folk galna på hösten. Vi gör om planerna och sätter Dawn på en färja till fastlandet, letar upp vår bil och kör iväg till Venedig.

 

 

Staden är himmelriket för en liten båt. Vi kamperar i ett övergivet båthus på nätterna och på dagarna glider vi runt på kanalerna. Ibland när det faller sig tjänar vi lite pengar på att köra turister. En finess med roddbåtar är att det går att vricka sig fram. Man sätter helt enkelt åran i en klyka i aktern och vrickar den fram och tillbaka. Det fungerar bättre än vanlig rodd i trånga kanaler med mötande gondoler.

 

 

 

 

Efter en vecka kommer rastlösheten igen och vi lägger båten på biltaket och kör norrut, hemåt. Vi stannar till vid några alpsjöar, ror i Amsterdams kanaler, driver omkring lite. Men egentligen är vi sugna på att komma hem. Bilen börjar bli i uselt skick och när vi kommer till Kiel så vi bestämmer vi oss för att segla den sista biten hem.

 

 

Seglingen går från Kielfjorden, upp genom det Sydfynska öhavet, Stora Bält och över Kattegatt. Vi navigerar fortfarande med samma bilatlas som vi använt i Grekland, tre dagar tar det. På Läsöbankarna är det egentligen för grunt för att segla men Dawn sticker bara 30 cm. I nattljuset skymtar vi botten. Sand, tång och stenar rusar in under båten. Sjön bryter. Om vi kör fast är det väl bara att vandra mot Läsö, tänker vi. Vid horisonten ser vi det orangea ljuset på himlen från gatlyktorna i Göteborg. Vi styr på det och i gryningen får vi landkänning utanför Tistlarna. Vi fräser förbi Donsö Svartskär, Stora Rävholmen och Vassholmarna bara några minuter senare. Det sprutar av skum kring båten och adrenalinet rusar runt i oss. Dawn rusar på som en häst på väg till stallet. Vi skriker och tjoar men ingen hör oss för det är tidig morgon i början av oktober.

 

 

Besättningen:

 

Jens Langert - Riggare och äventyrare

Mikael Hinnerson - Inspektör på Sjöräddningssällskapet

Jakob Wegelius - Författare och illustratör (var med på resan 1987)

Sven Jakobsson - Skeppstekniker (var med på resan 1988)

 

Text och illustrationer Jens Langert

Foto besättningen på Dawn


KOMMENTERA

Security Image

RELATERADE ARTIKLAR

LÄS SENASTE NUMRET

05-2017

DE FEM MEST LÄSTA

Video: Hallberg-Rassy 48 i Hårt Väder

Hallberg-Rassy är känt för att vara tunga, stabila, sjövärdiga båtar. Denna video visar Hallberg-Rassy 48:an ”Elysium” i hårt väder utan...

Femte lag uttrycker intentioner att...

Den formella anmälan till 36e America’s Cup öppnar inte förrän 1...

Verktygstips - (video)

Ett grymt verktyg för nitning, kolla in klippen nedan. Detta är inte reklam utan...

336 tons Tankfartyg Kolliderar med ...

Minst 13 personer har dött efter att en fiskebåt kolliderat med en 336 ton tung...

Ladda Batterierna Ombord med Vätgas

Vad gör du när elen tar slut ombord?   När man se...




















































x