Franska Polynesien

“Att segla i den här delen av världen, lära känna nya kulturer, besöka välbevarade och i vissa fall helt orörda platser och möta djurlivet är en fantastisk upplevelse. Tänk dig att få dyka med 250 hajar i en liten lagun, simma med enorma rockor och se valmammans kalvar leka under vattnet, det är magiskt.” – Kauli Seadi

I södra Stilla havet finns tusentals öar som en gång i tiden upptäcktes och befolkades av polynesier. Så tidigt som på 300-talet trotsade dessa modiga män och kvinnor Stilla havets mörka djup med sina utriggarkanoter. De tog sig fram med ström, vind och paddel och navigerade med stjärnorna som enda hjälpmedel.

Vårt resmål är Franska Polynesien och Tuamotus skärgård som är sammansatt av 78 atoller och hundratals små öar, av lokalbefolkningen kallade “motus”. De flesta är helt öde och orörda. Tuamotus är den äldsta vulkaniska ögruppen i Franska Polynesien vilket förklarar varför de är så platta. Det fanns en tid då de här öarna hade lika höga och ståtliga berg som Tahiti och Moorea men vind och vatten har gjort sitt. Dessutom har landmassorna sakta men säkert sjunkit ner av sin egen tyngd och lagts under vatten. Korallreven, som omgav öarna, har å andra

sidan vuxit. I takt med att korallreven eroderade till tjock sand formades dessa ringar av landmassor fyllda med skyddat vatten. Det bästa är ändå de kanaler som förbinder lagunen med övriga havet. Det är Guds gåva till oss surfare. De är perfekt utformade för att skapa de mest magiska vågorna när dyningarna rullar in mot land.

Seglatsen startar i ost för att vi skall kunna dra nytta av passadvindarna. Min fru Nana och jag och min bästa vän Claudio möter upp Cathy och Markus på Mormaii Sail Boat på Fakarava. Vi har 35 härliga dagar framför oss. Vi bunkrar båten och tar oss till atollens södra del som sägs vara en av de bästa platserna i världen för dykning. Mycket riktigt, det är rena rama paradiset. Det finns endast två dykcenter på platsen, några få bungalows på två av öarna och ytterligare ett tiotal mindre öar i området. Kokosnötsträden växer tätt, sandstränderna är vita och vattnet kristallklart. Vi ser både hajar och rockor simma runt båten. Efter ett par dagar med måttlig vind mojnar det och vi tar tillfället i akt för att utforska världen under vattnet. Vi möts av den mest magiska syn av kanske 250 hajar som hänger i stora stim i den djupa kanalen där vattnet är strömt. Känslan är överväldigande då vi vet att de här fiskarna är så gott som utrotade. Hajarna är i toppen av näringskedjan och kontrollerar beståndet av mindre fiskar som livnärar sig på växtplankton. Växtplankton står i sin tur för över hälften av jordens syreproduktion.

Vågprognosen skvallrar om annalkande dyningar. Vi tar oss till grannatollen och mycket riktigt – vågorna har redan börjat bygga. Jag kan knappt tro mina ögon, långa vågor bryter över det grunda revet och skapar de mest perfekta vattentunnlarna, den ena efter den andra. Jag har inget val och smiter iväg med min SUP och gör de tre bodyboardsurfarna i lineupen sällskap. Lokalbefolkningen är i allmänhet väldigt vänlig i området och lever verkligen upp till den sanna aloha-andan. Jag känner mig som hemma i vattnet, surfar i timmar och avslutar dagen med att bli bjuden på kokosvatten på stranden till tonerna av en Ukulele.

Dags att sätta segel. Vi har redan slut på en del förnödenheter och bestämmer oss för att ta oss till en större stad för att köpa mat. Vi hade räknat med att leva på egenfångad fisk men varnas då stora delar av fiskbeståndet har ciguatera, ett gift som orsakas av speciella alger. Vi bestämmer oss för att undvika färsk fisk. På vägen stannar vi till vid några rev med vindsurfingpotential och leker i vågorna. Efter en stund dyker mina nyfunna vänner upp på stranden med den goda nyheten att nästa ö kommer att bjuda på grymma vågförhållanden de kommande dagarna.

Vi fortsätter i nordvästlig riktning med passadvindarna. I gryningen kommer vi fram till ett rev där vågorna återigen står på kö, den ena mer perfekt än den andra. De är inte stora, men perfekta. Den sena eftermiddagen bjuder på oväntat besök. Ett stort moln av fåglar flyger upp till linupen i jakten på ett fiskstim är på väg över revet.

Dagarna går och vi kan inte ha det bättre. Tuamotus är en paradisisk plats. Men samma landskap som för oss tillfälliga besökare är så fantastiskt gör det svårt för lokalbefolkningen att hitta levebröd. Öarna är platta och ligger i princip i samma nivå som havsytan vilket gör dem utsatta och känsliga för tsunamis och stormar. Dessutom är jorden, som härstammar från döda koraller, fattig på näringsämnen vilket försvårar för jordbruk. Dessutom är det brist på färskvatten. De flesta löser detta genom att samla regnvatten genom taken på sina hus. Lokalbefolkningen har anpassat sig till vad naturen har att erbjuda och något som det finns mängder av är kokospalmer. Det är fascinerande hur mycket man faktiskt kan få ut av en kokosnöt; man kan äta köttet, dricka vattnet, tillverka borstar, mattor och rep av fiberhöljet och skålar och smycken av själva nötskalet. Frövitan i nöten, kopran, är väldigt näringsrik. Det är ur den man pressar olja, resterna används som foder till boskap. Tuamotus är också en av de få platser där musslan med de sällsynta och värdefulla svarta pärlorna lever – Pinctada Margaritifera. Musslan har blivit en av de viktigaste inkomstkällorna för en stor del av befolkningen.

“När jag väl börjar surfa ner för väggen förstår jag hur sen jag är, jag improviserar bottensvängen och tar den mycket tidigare än tänkt för överhänger kommer som ett berg över mig. Jag attackerar för att få fart, chansar och tvärvänder. Målet är att komma upp på vågen så fort som möjligt. Vinden försvinner, vågen är supersnabb och jag tvingades ta den utan vind. Det känns som om jag är upp och ner, på vågtoppen kom vinden äntligen tillbaka och fyller seglet. Jag hoppar. På vägen ner upplever jag något nytt. Det massiva sprayet från insidan av tuben. Jag pressas ner och landar hårt på brädan med foten. Båda gick sönder. Med blandade känslor inser jag att det är game over för mig.Jag kommer kanske aldrig någonsin vindsurfa liknande förhållanden igen!!!”

Efter ytterligare två dagar under segel i sydvästlig riktning kommer vi till Sällskapsöarna och Moorea. Här är landskapet väldigt annorlunda med gröna, höga berg. När vi närmar oss land ser jag en kaskad av vatten mot himlen följt av en svart prick som snabbt försvinner under vattenytan igen. Det visar sig vara en knölvalsmamma som fridfullt simmar med sin kalv i det grunda vattnet. Vid den här tiden på året kommer de till dessa varma och säkra vatten för att föröka sig. Det är ganska vanligt att man ser dem så här nära land. Kalven, som är nyfiken av sig, kommer väldigt nära båten och vi vågar oss ner i vattnet för att snorkla. Det är den mest fantastisk upplevelsen, att se dessa enorma djur, i sin naturliga miljö, så nära inpå oss.

Äventyret fortsätter och Moorea bjuder på en grym vänstervåg, trevliga ”locals” och fantastiska snorklingsvatten. På norra delen av ön kan man simma i klart grunt vatten med både hajar och rockor. Rockorna rör sina fenor upp och ner och det ser ut som att de flyger fram i vattnet. Fiskarna verkar inte bry sig om vår närvaro. Denna blandning av vilda djur runt omkring oss är och förblir en oförglömlig upplevelse.

Tahiti är vår slutdestination och Teahupoo resans stora mål. Jag hoppas på stora dyningar och stark vind och är så spänd av förväntan och kan knappt sova ordentlig under överfarten. Jag är så nära. Jag förstår fortfarande inte att jag kunde ha en sådan tur. Man kan räkna dagarna då Teahupoo funkar på handens fem fingrar och jag får två fantastiska på raken. Trots århundradets spolning, en krossad bräda och trasig vrist, blir det en av höjdpunkterna på hela min vindsurfingkarriär.

Maruru till Alex Decian från Tahiti som hjälpte oss och fick oss att känna oss som hemma på ön.

Text Kauli Seadi och Maria Fernanda Seadi

Fritt översatt av Anna-Lena Elled

Top